Slaget jag aldrig gav tillbaka


Han har sprungit tusen mil o han ska springa tusen till
Men kommer aldrig komma fram
Det är nånting som jagar på, nånting han vill ifrån
Nån gammal känsla av skam
Nån gammal känsla av skuld
Som om det är nånting han har försakat
Men det är för dom glömda minnenas skull
O för slaget han aldrig gav tillbaka

Hon är så högt man kan nå men känner sig låg ändå
Det är nånting som inte stämmer
Det är nån oro som mal, en känsla av kval
Som en nerv som klämmer
Som om hon faller omkull
Som om benen är för svaga
Men det är för dom glömda minnenas skull
O för slaget hon aldrig gav tillbaka

Högt upp på berg, djupt ner i hav - det var alltid allt du gav
På dina äventyr
Du tömde alla förråd men hade inte råd
O sista resan blev för dyr
Du gjorde vad som helst för guld
För att slippa det där ärret på din haka
För dom glömda minnenas skull
För slaget du aldrig gav tillbaka

Hon är full ikväll igen, som om hon badat i ett regn
Större delen av sitt liv
Som om hon fumlat i mörker, varit mitt i en hurricane
Ett svart moln på driv
Hon har stretat i den svartaste mull
Se nu hur hon sitter där o skakar
För dom glömda minnenas skull
O för slaget hon aldrig gav tillbaka

Jag har sjungit som besatt i den svartaste natt
Har hållit febern i schack
Men allt ont som du gjort har jag vänt till nåt stort
Jag borde kanske säga tack
Men nån gång innan du faller ifrån
Ska du slutligen få smaka
Du ska äntligen få känna på
Slaget jag aldrig gav tillbaka



Tillbaka