September 2008


Arkiv

2008-09-17

Det kryper ner mot noll o jag läser fotoböcker o spelar piano o går långa promenader, ibland i regn, ibland i nåt som kanske kan liknas vid en indiansommar. Allt det grönt gröna har skiftat i färg nu o är rödgult, rödgrönt o tegeltaken smälter in i bladverken. Himlen är vacker o nyckfull om kvällarna under månen som sipprar sitt ljus mellan sjoken.
Det kryper ner mot noll efter ännu en sommar av rännande hit o dit i svetten i baksätet på nån bil med en flaska iskallt vitt eller vid ratten med full volym på bilstereon genom dessa ödsliga nätter.
Det kryper ner mot noll häruppe i norr där idol pumpar sin sega skitsörja ut över landet o folk förnedrar sig som ställer upp på skiten, folk förnedrar sig som tittar på skiten. Folk förnedrar sig. Det var hit man ville få oss o det var hit vi kom! Det känns så passé med idol att jag drar mig för att överhuvudtaget nämna det här o nu, men det kanske är just därför jag gör det eftersom det är däri min ilska bottnar. Att folk sätter sig ner o glor på pisset! År efter år! Att dom blir kvar i sörjan, att dom inte ens gör ett försök att kräla sig upp! Som om det finns nåt gott för ett barn att se sina föräldrar garva åt människor med drömmar. Det är ett förbannat bra sätt att kapa sina egna barns drömmar. Rädslan att göra bort sig kommer äta upp deras vilja för det mesta o för evigt i värsta fall. Det är ett perfekt program för att mainstreama samhället intill kvävningsgränsen; stick inte ut, försök inte, bli som dom andra, vibrera ordentligt på rösten bara så ska det nog gå bra. Nog går det bra – i ett par månader. Dom kastar dig upp i spiralen högt, högt bara för att få se dig rasa ner fort, fort.
Ibland – alltför ofta – används det där gudsförgätna struntprogrammet dessutom som nåt slags måttstock. ”Du som kan sjunge så bra, har dunte försökt mä idåååål!?!?” Som om det var var musikants stora dröm, att få stå där o bli undervisad i hur man spelar rock n´roll. Fuck them! Det måste vara höjden av dumhet o klantighet att stödja det där genom att glo på det, därför att den som hånas värst i längden är tittaren själv.
Det kryper ner mot noll o jag har skickat demos till musikerna nu. Tolv låtar som ska upp i skruvstädet o filas till. Det har varit en lång o arbetsam process att få ur sig dom här sångerna; ibland fantastiskt skönt o ibland lika frustrerande. Det har varit ett arbete så gott som något men man ifrågasätter uppgiften vansinnigt mycket under processen, man tvekar, man kastas mellan lyckorus o bottenbotten hela tiden. Man pumpar in allt man har, man vill få ut ännu mer. Man är ingen rolig man stundtals, o är man det så ska man bjuda hela världen på middag o helst redan samma kväll. Men nu är dom alltså vägskickade o en ny känsla tar över i vilken jag inte hunnit landa alls ännu. Jag gör annat i några veckor nu innan det är dags att mickas upp o bandas för gott.
Det kryper ner mot noll o kaffet smakar ljuvligt om mornarna där jag sitter med lurarna över skallen o försvinner bort från den där verkligheten som kan vara så … så förbannat tråkig, bara. Så tråkig nu därför att tiden verkar inte vilja annat o det tiden vill är svårt att ändra på. Inga vilda turnésällskap på vägarna längre som drar förbi o moonar. Var Eddie Meduza den siste rockkungen? Var finns uppkäftigheten? Kanske är det den som ska tvättas bort i det där idol. Nu skriver man kontrakt med bluesklubbarna där det står att spelningen ska vara alkoholfri. Vi är på väg mot ett otäckt samhälle! Rena, fräscha pojkar o flickor med bländvita leenden o obegränsat antal bitar i sina karaokemaskiner har tagit över scenen nu, men dom ska snart få se o dom ska få se på med sina dystra hundögon hur vi röjer scenen ren från deras plastmaskiner o inbjudande karisma. Jag tror på rock n´roll, jag tror på människor som talar sanning, jag tror på människor som tror på nåt! Jag tror på Håkan Hellström, jag tror på Bruce Springsteen. Jag tror på Christopher McCandless o Astrid Lindgren, jag tror på o Bob Dylan o Evert Taube, Shane Macgowan o Dan Andersson o Plura. Jag tror på naturen o dom som värnar om den, som vandrar i den, som luktar på den.
Det kryper ner mot noll o flugorna irrar mest omkring o verkar vänta på … ja, vad? En ny sommar, kanske.