September 2007


Arkiv

2007-09-30

Vitt i glaset, kallt o gott, hemkommen efter ännu en afton på stökig krog, jag på scenen, dom andra där nedanför. Ibland frågar männsikor om dom får framföra någon form av hälsning i mikrofonen jag sjunger i. Det får dom naturligtvis inte, det är naturligtvis inte OK. Det har tagit mig femton fantastiska o nog så tuffa år att ta mig upp på den där scenen o när jag väl satt mig där är det inte för att lyssna till nån överförfriskad desperados hälsning till sina polare. Det blir liksom aldrig bra. Scenarbete är ett arbete så gott som något - om inte godare ibland - o jag är scenarbetare. Jag stökar inte in på nåns kontor med en ljummen grogg i handen o kräver att få låna datorn o nätet för att dra ett par mail till några gamla polare. Så gör man ju inte. Ej heller försöker man sig upp på en scen bland utrustning värd uppåt hundra tusen ibland för att man inget liv har men vill ha. Nåväl, det där var lite av en parentes, men visst är parenteser intressanta? Jag läste nånstans idag - det var förresten på Akademibokhandeln i tätorten på slätten, staden Linköping, den överspända - följande:

"Istället för att förbanna mörkret, tänd ett ljus."

Som jag har förbannat mörkret! Om mörkret kan få stå som symbol för tanklöshet, idioti, trötthet, ovilja, olust, desperation i ordets mest trista betydelse, ängslan. Jag har förbannat det mörkret så mycket att jag ibland trott att jag hamnat i det, o jag var där ibland, absolut, i det mörkaste mörka o jag är där ibland ännu. Men nu med åtminstone ett par anledningar att försöka hitta ut ur det, ett par tända ljus när jag tittar efter o tittar längre än vad jag gjorde förut. Tända ljus, ja - blev det några såna? Jo, jag har tänt ljus också, kanske inte så många som jag borde eller kunnat, men jag har haft fullt upp med att hålla den där flämtande flamman vid liv. Det är svårt att bryta ner svårigheterna o dumheterna med enkla o raka motsatser. Det är mycket att stå i ändå; man ska ju nånstans i allt detta leva också, slappna av i sällskap av tiden som ibland bara är bubblorna som exploderar ovanför drinken i glaset som man håller i varma handen under solen på jorden nånstans där man inte alltid är. Sällan är jag där, jag är oftast där jag alltid är. Sällan är jag där man kan slappna av, det ska man inte vara om man vill få nånting gjort som scenarbetare sen. Ej heller bör man vara nån annanstans än på scenen om man tvunget behöver vara på dom stökiga krogarna. Om man är scenarbetare alltså. Om man vill få nånting sagt om flocken bör man akta sig för att hamna mitt i den. Vitt i glaset, krogen lämnad, inga bubblor som exploderar, bara det svala sköljet genom strupen av Les Fumées Blanches, Den Vita Dimman.





2007-09-23

Nu går jag in i nånting som jag inte vet hur jag kommer ut ur. Egna sånger enbart, allt på svenska, fantastiska musikanter enbart. Mikrofoner o mixerbord o ljudisolerade rum o bås. Män bakom alla reglar o knappar som kan sin sak, har sitt intresse, sitt brinn. Stämda pianon med öppna lock mot tegelstensväggar till hälften o tunga röda draperier till hälften. Kaffedoften om morgonen, kaffestanken om kvällen. Omöjligheten till avslappning innan det är i land. Dyra, tunga mikrofoner o kompressorer med serienummer som på sin höjd är tvåsiffriga. Min röst där in o ut kommer nånting som jag inte vet nånting om ännu. Hur fångar man en röst? Varför fångar man den? Hur? Röda lampor som man inte ska bry sig om o man vet att det har funnits sånger inspelade i skenet från just den röda lampan som aldrig dör, sånger som förändrat liv o redan där är man fel ute. Ute o cyklar. Man ska bara sjunga, spela, sångerna ska stå för sig själva o det gör dom ju först när dom är inspelade. Cirkeln sluts o man får klaustrofobiska anfall o behöver slå sig ut ur ytterligare någonting, bryta mönster, skära cirklar. O man undrar tveklöst över hur dom andra gjorde men det ska man inte bry sig om, man ska fräsa sina tankar rätt in i mikrofonen, vidare via kablarna in i kanalen på mixerbordet o sen plattas det hela till o langas ut o ligger på diskar bland alla dom andra som ville nånting eget, nånting stort, nånting vackert eller fult. Det är en lång väg att gå o jag har hela vägen kvar men jag har börjat gå den o nu finns ingen återvändo.





2007-09-14

Ljusen släcks, persiennerna dras ner, det blir inte mer än såhär den här dagen. För dom. Jag har nåt slags märklig lust att hålla mig vaken en stund till, bara nån halvtimme, kanske en timme, det slutar alltid med några timmar. Några genomlyssnade sånger senare vimsar jag mig in i mörkret, fram till sängen o somnar precis som dom före mig gjorde. Men nu: Vaken. Nu är strax innan midnatt o inga vargar jagar mig ännu. Patti Scialfa i lurarna, fina sånger, fin röst. Tid för tankar i tystnaden o jag tänker på somrar, gångna o kommande. Vinsomrar på ängarna o det vita verkade alltid vara slut, blå himmel blev rosa, blev svart till slut. Skor som alltid gick långt över daggvått gräs, vidare mot nästa läge, nästa möte. Jag tänker på staden Västervik av någon anledning, jag var där mycket förr. Jag har upplevt så mycket dofter där. Havet gör sig påmint där, Gamlebyviken är farlig för den fulla famlande ynglingen. Tången, måsarna, Fernet Branca, Clas, klättrandet på fasaderna på Hörnan, torgen, vinkällaren om natten, Uffe, Jocke o hon längst fram som alltid gapade högt, P-G, Petra, systembolaget på andra sidan gatan, promenaderna i den kalla luften, soundcheckandet, den naiva vetgirigheten om vad alla dessa backrooms kunde ge, hon som for till England som en winner o kom tillbaka som en loser. Alla dom där o allt det där gör mig lite rörd ikväll. Hörnan, Briggen, Harrys, Räken, Krabbes Krog, Simson, Slottsholmen, Gränsö, Åtta Glas. Minnen o minnesluckor. Alltid full fart. Min Cheva for fram mot staden o genom staden o jag minns en höst när jag spelade där ensam en oktoberkväll, det var spöklikt, det var över, det var moll o ackompanjerat av en cello. Det slutade då o där, helt tvärt. Dom försvann allihop. Det var somrar i Västervik - hade varit - o det var mycket Fernet Branca, som Cornelis sa ska vara så bra för kistan. Nu var det över. Det var också en del av tio år som kan betraktas som kaotiska o genomlevda o befriade o lärorika o fantastiska o mörka i sitt ungdomliga skimmer. Det var en era, en period, en här av år, en här av drömmar o visioner o trubbel. Det var utan papper på nåt sätt. Det var möjligheter då o omöjligt nu. Det var fredagar o lördagar o onsdagar o inbjudningar till té-kvällar som alltid avböjdes vänligt men bestämt. Det var ett liv okej att leva men omöjligt. Nu är lamporna släckta häromkring, som en oktober-söndag i Västervik känns den här melankolin, när man går gatorna upp o ner o hoppas på nåt eller nån men alla har lagt av, har gått hem, har slutat, har tappat lusten, har tagit till reträtt, har gått i ide. Ljusen släckta nu o persiennerna nere o jag vill inte, kan inte sova.





2007-09-13

Det pendlar mellan high o low, högsta high o lägsta low. Låt mig använda uttrycket berg o dal-bana. Man står stolt som en goda gärningens man ena sekunden för att i nästa falla ner i uppgivenhetens avgrunder. Aldrig, tänker man. O varför gör jag detta? Vad är meningen? Vem bryr sig? Men ett steg åt gången, eller hur sa vi? Ett steg åt gången.





2007-09-09

Det kluckar mot kajkanten, doftar av tång. Doftar av hamn. Det är höst o långt därute går en båt bort o ut härifrån o ännu längre bort möter den en båt på väg in, tillbaka hit. Jag sveper jackan tätt mot kroppen o insuper allt, symboliken, verkligheten, drömmandet, flykten o hemkomsten. Den orangebleka gatubelysningen, hamnarbetarna med sina för stora, vindtäta jackor, dimman, dom svajande elledningarna i vinden över huvudet, svepet från billyktor som vänder o åker igen, stängningen för dagen, avslutandet. Jag står kvar o önskar mera vin. Jag vet inte om du åker eller är på väg tillbaka, jag vet inte vilka dina avsikter är denna gång, om det ens finns några. Jag vet inte om det nånsin blir dag igen, om dimman nånsin lättar igen. Jag rör mig inåt stan igen, fastnar med nån som behöver mig - eller vem som helst - en stund o delar några klunkar vin med honom, det värmer både honom o mig, vi skrattar tillsammans o följs åt ett par kvarter bort, så långt bort från havet som möjligt. Till slut tråkar vi ut varandra o inser det i god tid nog o skiljs åt. Doften från hamnen är fortfarande där. Jag går o dimman är tät härinne bland dom höga husen också men man uppfattar det inte så. Jag går omkring o det finns ingen nåd bland dimdropparna inatt, innanför fönstren ligger ljuset varmt o gult, vem är därinne överallt? Finns nånting att slutligen få reda på? Eller är sökandet förgäves? Meningslösheten är som en flock vargar runtom mig inatt. Jag vrider mig o vänder ut o in på mig o försöker leva i den här kroppen o trashankar möter mig o jag vet ju just ingenting annat. Trashankarna ger mig lust att fortsätta på nåt sätt. Hamnarbetarna, dom lottlösa, fattiga, dom som ingenting fick men som ger ändå, herr Rönnerdahl, dom i mörkret, dom som vandrar ger mig lust att fortsätta. Dom som kastar sig ut i ingenting, dom som letar ett helt liv utan att hitta sitt eget hjärta, dom som gått sönder om o om igen, dom som grät sig till sömns på hårda sängar, dom som inte grät sig till sömns på hårda sängar, Lorelei, Maria i sitt sovrum, dom som dricker ur sitt sista glas om o om igen, dom vars ögon vattnas av skräck, dom som älskar ett trasigt piano för att det älskas bör, dom som sjunger för att det sjungas bör, Fredrik Åkare o hon som förnekas. Dom ger mig anledning att fortsätta gå vidare bort från hamnens febersjuka värme o dieseldoft, värmen jag älskar o doften jag älskar. Men det är ingen plats för mig. Jag går vidare bort o undrar vad som är platsen för mig.





2007-09-01

Jag är en man med drömmar om att få spela gitarr rätt mycket. Det är avslöjat nu, det har det varit i femton år. O för att kunna göra det krävs steg framåt, vidare, bort, upp, ut. Jag kan välja att lyssna, att bry mig om alldeles för mycket, att bli kvar här, att stanna. Jag väljer att inte göra det. Stannandet tilltalar mig bara till viss del, sen måste stora orglar ackompanjera sångerna igen. Det måste skjuta fart igen. Det måste luftas igen, allt det unkna. Heading for big cities, big money, big dreams! Jag har en mission att slutföra nu, jag har ett arv att ge. Det hela har blivit en aning viktigare nu. Det får inte slarvas bort, det måste rås om. Snälla, bespara mig din bullshit! Drömmar dör bäst genom att avslöjas. Planers riktlinjer suddas bäst ut genom att visas upp. Jag sitter vaken om nätterna o skriver sånger, jag sitter vaken om nätterna o lyssnar på sånger, jag är besatt av sånger - inte låtar - jag hatar låtar! Sånger - vilket vackert ord, vilken vacker idé! Det måste sjungas, lungor måste luftas, människor måste få höra, sångare måste få höras, toner är inte att leka med, är att leka med, ord är döda ända tills du befriar dom med liv! Sångerna blandar sig med höstlöven nu, flyger fritt o vackert ut över o genom världen. Jag står naken igen, fryser, det gör ont varje höst nu, det måste kläs av, det måste göras på riktigt, det måste göras sånger nu, dom fattiga o frusna kräver sånger, dom som aldrig ler kräver sånger, dom kinder som alltid är blöta av tårar kräver sånger. Det måste göras på riktigt, bortanför, utanför, vid sidan om all förbannad idol-idioti, fame factory-fejk! Vem vill se detta? Ingen vill se detta. Alla dessa fejkade nollor ber om ursäkt hela tiden. Oerhört tröttsamt. Dom som byggt utan täckning är svaga, sårbara. Dom vet det. O skapar macho-attityd deluxe.