September 2007


Arkiv

2007-10-31

Regnet föll när jag stack upp näsan ur myllan av mikrofoner o förstärkare o kablar ikväll. Oktoberblåsten slet dom sista löven från grenen o la sig klistrade mot asfalten. Jag börjar bli trött. Ännu finns energi kvar, men jag börjar bli trött. Musiken ekar i skallen o regndropparna känns som spikar mot pannan o människorna jag möter hukar o fryser o gör sig redo för ännu en vinter som ingen människa kan göra sig redo för. Sommaren är i ide nu, lämnad, sensommaren också; en tid förbi. Livets mening är andra årstider nu, andra vinklar, andra synsätt, andra idéer, nya. Men samma värderingar. Ungefär. Nåväl, grått i det gråa o ska man fota snyggt ska man göra det nu. Skaffa kamera. Motiv finns. Resa. Fylla på energitankarna, lämna ett land för ett nytt en stund, ta en kaffe på ett café i hettan bland stank av avgaser o svett. Längta till kvällens o nattens svalka. Längta hem igen till nya projekt, nya planer, nya drömmar. Längtan är bränsle. Kanske det bästa.





2007-10-27

Det knastrar o knakar, gnisslar, rasslar, musklerna är spända, nerverna likaså, det brummar o dånar, det susar. Himlen är där o jorden jag går på även om den rämnar ibland. Taket som inte finns, det blå, finns där o det är just det allt handlar om. Vi vill famna en verklighet som inte finns o som aldrig har funnits. Strävan efter det ogreppbara är ett bränsle så gott som något. En mission, en drift, en längtan. Tänk på detta; vart kan du gå utan att någon nån gång ifrågasätter dina steg?
Jag vilar inte över huvud taget nu. Min blick är röd av nätter under månen. Det faller snart en snö på gatstenen härute. Jag blir snart ett med den snön, ett med gatstenen. O allt smälter till sist under solen.
Det smäller, brummar, knakar, knastrar, värker, visslar, gnisslar, sjuder, dånar. Jag är ute nu bland vilsna o hemlösa.





2007-10-20

Lördag morgon, tidigt, jag är klar med Corren, inget av intresse bland kultursidorna, dom fyra stackars sista. En grad kallt o frost på bilrutorna, tvätten i maskinen, kaffet uppdrucket till hälften. Det är vackert här. Jag ville bara säga det. Har en fantastisk sopransaxofon i öronen, förlåt - FANTASTISK! Jag återkommer i ämnet. Ska ta en promenad snart o se det ryka över ängarna, vara först med att se spåren av räv, rådjur o hare, möta solen på vidderna runt Harg i blåsten, andas in, andas ut, gå bort från allt som är bakom. Man vill hålla dessa stunder, ställa sig stilla i tiden en minut o bara låta allting vara, vara vid sidan om, falla ner som händerna utmed sidan innan man lyfter dom mot himmelen o sluter ögonen o tackar. Tacksam är jag över att få vara del av den här naturen.
Sopransaxofonen blåser min skalle ren från solk o smuts o gammalt damm o den spelas av gode herr Bo Gustafsson - också han en del av den här naturen vilket jag är oerhört tacksam för! Snart får du också höra honom spela. På svenska. Löven är inte sådär fantastiskt prassliga o vackert röda så länge till; vi går ut nu.





2007-10-14

Högljudda röster från nedanför fönstret härute. Det låter som människor som stannat i nåt alldeles för länge. Pojkar vill slåss, hålls tillbaka av flickorna, det ältas, ältas, skriks. Som barn som skyller på varann. Tröttsamt. Jag sätter ett par hörlurar över öronen o går in i en vidare värld, en bättre, en där musiken hjälper till med andningen. All denna musik, överallt o hela tiden, den tystnar aldrig o det får den heller aldrig göra. Jag har hamnat på så många vackra ställen med hjälp av den, själsliga framförallt. Jag försvinner i ett hav av melodier o texter igen o glömmer allt utanför en stund. I det havet behöver man inte bevisa nånting.
Jag är rastlös i natt. Får ingen fason på skallen, hjärtat, själen. Kanske är tempot som vridits upp lite för högt under några veckor. Jag har ingenting att göra, jag borde kanske sova även om det skrämmer mig. Jag är här, jag sitter här om nätterna o skriver brev till vem som gitter läsa, jag försöker få ner min musik på skiva, det kanske är det, finns inte tid för avslappning helt enkelt. Sångerna paketeras o får sigill, det är fantastiskt befriande o gör så ont. Det är en process som håller mig vaken, uppenbarligen, men det är det värt. O mer än så. Sångerna ska ju vara till tröst för någon en dag eller natt, då måste det ju göra mig lite ont. DET är jag skyldig dom. Ingenting annat.





2007-10-07

Jag minns plötsligt min första kväll på den stockholmska scenen. Tisdag. Som nåt slags stand in för annan gitarrist o sångare, han var väl sjuk den här kvällen, eller trött bara. Jag vet inte. Lilla Maria hette stället o låg på Mariatorget på Söder som är som ett sista andningshål på Hornsgatan innan Slussen o allt det oförståeliga tar vid. Jocke Wahlström hette batteristen o Henke Nilsson hette basisten o jag vaggade mig uppför E4:an i min van o var nervös; jag såg drömmen bli till verklighet till sist! Det här var kanske sju år sen. Nåväl; jag anlände, parkerade min bil på Ringvägen där Henke bodde o Jens Back o till o med bror Torbjörn. Dom där kvällarna slutade för övrigt alltid med att vi fyra begrundade köksbordets träådring över en seveneleventrekommafemma. Jag parkerade som sagt o drog i mig en medhavd trekommafemma innan vi knallade iväg till Maria. "Lilla" envisades man med att kalla det däruppe, jag förstod aldrig varför. Maria är ett vackert namn. Stället sen - det var inte vidare vackert, det var ingen Maria. Spelutomater till förbannelse, degenerarat, lost souls, broken hearts. Helt OK käk, husmanskost. Vansinnigt vresig bartender om den var manlig, annars helt OK. Logen i omklädningsrummet bakom scenen o låtlisteskrivandet där som vi ändå aldrig fick fason på. Kalla öl i 0,4-litersglas, inte speciellt goda men ändå. Bartenderns - om den var manlig - obehagsskapande av den enkla anledningen att sömn ersatts av nåt annat. Cigarettröken tät o tjock, man fick alltid stötar av den förbannade micken när man samtidigt höll i elguran, bartenderns - om den var manlig - ständiga gnäll på att det var för högt, den bartendern var inget vidare (jag har annars lärt mig att man ska hålla sig väl med bartenders av vilket slag de vara månde), pissoar-stanken o det värdelösa ljudet i den värdelösa ljudanläggnigen. Jockes fantastiska trumspel räddade kväll efter kväll tillsammans med Henkes fantastiska basspel. Rent musikaliskt var det fantastiska kvällar! Vi skapade musik långt bortom vårt eget förstånd almost all the time. O långt bortom deras förstånd också, tror jag. Dom som var där för att få lite värme, lite tröst, lite sällskap. En kväll satt Jukka Tolonen i publiken, min gamle hjälte, idol o före detta björkfors-bo o plötsligt satt han med en gitarr i knät, min gitarr o det avkrävdes liksom av honom, han var gitarrhjälte där också. Han spelade motvilligt några solon o som vanligt var han fantastisk, magisk. Sen hem till Henke igen o Tobbe o Jens med några seveneleventrekommafemmor som var o är svinigt dyra, det svider verkligen, diskussioner in i morgonljuset o att vakna i en mörkblå soffa i en lägenhet på Ringvägen, bakfull, sönderspelad o vilsen är väl så nära drömmen jag kom den gången. Drömmars mål kräver mer arbete än så, har jag lärt. Mycket mer arbete.





2007-10-06

Härlig var jorden en dag som denna; vindarna svepte försiktigt, solen brände, löven var röda på marken o några kämpade sig kvar på grenen, vattnet var friskt o kallt, dofterna var frodiga efter en natt i dimmans hölje. Lång promenad på morgonen efter starka muggen kaffe. Planer o riktlinjer drogs, dras alltid i skallen o blir kanske till verklighet nån gång, nån gång, kanske. Nätterna är svarta nu o dagarnas ljus måste lagras för vintern; här finns ingen tid att spilla under solen. Lev med mig där, mon ami, jag lever med dig där. Under solen. På jorden. O kanske till o med i tiden.