Oktober 2006
Arkiv

2006-10-25

Småflugor i halvfullt vinglas o jag tänker på Bob Dylan. Jag lyssnade på en liveinspelning från mitten av sjuttiotalet i bilen igår. Orden slår emot en o det går inte att värja sig. Han väser fram orden, skriker dom, slickar dom, äter dom o spyr upp dom. Han kraxar fram dom, dom smeker en. Han har en mission o jag vet inte vad den är men han har en mission. O han har säkert slutfört den flera gånger om o skaffat sig nya sen den där inspelningen. Kanske är hans mission numer rentav att inte ha nån mission. Att stå för att falla, som John Mellencamp sa, som Lundell sjöng. Jag har hört så många besvikna röster om Dylan o hans liveframträdanden på sistone. Jag kan inte riktigt förstå det. Är inte det just vad Dylan är? Motsägelsefull. O har man byggt upp ett helt artistliv på det så tror jag inte att artisten kommer med pärlband av friska hits i originalversion. Eller kanske just det är det som händer nästa gång. Om det blir nån nästa gång. Sist hans vackra hjärta tog honom till sjukhus blev enda kommentaren till en nyfiken skara pressmänniskor att han trodde att han skulle få möta Elvis Presley. O så fortsatte han sitt missionsarbete. Vad det nu kan ha handlat om den gången. Vad det än var o vad det än är så lyssnar jag med stor behållning på det mesta han har gjort o gör. Just därför att det är så fritt som musik nånsin kan bli. O fritt blir det först när man bråkar sig ur allt som vill låsa in. O det har han ju gjort, Dylan. Så jag lyssnar på Modern Times på repeat o det väser o fräser om honom lika uppfriskande rått som det gjorde då, live på sjuttiotalet o som det gjorde innan dess o efter.





2006-10-23

Har den siste vilden somnat in för gott nu? Har ögonlocken sakta fallit ihop över ögonen som aldrig blinkat? Har sista andetaget dragits ur munnen som aldrig gäspat? Det kan kännas så ibland. Allt ska normaliseras, ingenting får sticka ut, allt ska utjämnas ut till en grå massa, ingenting får lysa starkt. Originalen ska sättas i tvångströja o omformas till kopior. Starka viljor ska mattas ner till lagomhet o tyst blir snart den som skriker. Det är höst under himlen.





2006-10-17

Det talas om snö redan o sommaren som knappt har försvunnit. Bråda o trevliga dagar, dom senaste. Spelade blues i fredags kväll o lyckas dra på mig värkande högerhandled av 0.12:orna nu för tiden. Stödarmband får lösa bekymren så länge o jag hoppas att dom inte tilltar. Det är skönt att få vrida ur sig sitt innersta via dom där stålsträngarna. Att få svettas ur febern. Att hamna i det där tillståndet som ingenting annat kan framkalla. Att få gråta lite, skratta lite, bekymras lite. Att få bli hel. Nu ska jag till byggvaruhusen i trista staden Linköping o köpa golvlist. Har förresten - helt försiktigt - kollat in ett band som jag tycker låter enormt trevligt vid en första lyssning. Kolla in själv, The Elected.



2006-10-11

Ibland när man bläddrar bland radiokanaler händer det att man av misstag hamnar på nån frekvens från helvetet. Detta kännetecknas av:

1. En vansinnigt djup o rosslig mansröst talar om vad du lyssnar på var tionde sekund.
2. Varje gång mansrösten har talat, kommer tio sekunder långa haranger av krimskrams o dunk o tingel-tangel.
3. Allt ljud är så komprimerat att ett andetag låter som en implosion som skulle kunna förinta jorden.
4. Tema fest o party o fredagshysteri är frekvent återkommande o oerhört störande moment o det låter alltid som om dessa snygga människor har så FÖRBANNAT KUL!
5. När låten kommit halvvägs börjar den hysteriske programledaren prata om vilken UNDERBAR låt som var/är.
6. Reklam. Hela tiden.

Detta har fått mig att själv hamna i tillstånd som man skulle kunna kalla neurotiska av något slag. När pissel-passlet faller över mig som hin håles egen andedräkt o volymen av någon outgrundlig anledning alltid tycks vara på max är olyckan nära. Allt detta som ska matas in i en o allt ska matas in i en på så kort tid som möjligt o på så hög volym som möjligt. Men ofta förglöms en viktig del i allt detta. Intensiteten. Den kan ingen kompressor i världen locka fram ur en sång eller en artist eller ett band. Den måste komma inifrån. Det där dravlet som reklamradiokanalerna håller på med gör en ju bara nervös. O intensitet o vilja o hunger hör jag mycket sällan nånting av nu för tiden. Det behövs lite punk, lite som rör om, lite kassa instrumentalister men goda världsförbättrare, lite ilska. En stor dos motreaktion mot detta tröttsamma. Kom nu, unga människor o sätt eld på idéerna! Kom nu, o rör om i den här sega såsen!



2006-10-09

Solig måndag efter blåsig söndag o jag trodde vinden blåste höst i sensommaren igår o att den gylllene o mustiga solen snart skulle lysa nån annanstans. Men ett tag till får vi ha den här. Kärnvapensprängningar inatt o det kanske bara är att vänta nu. "Var E Vargen" med Thåström ur högtalarna o en melankolisk känsla dröjer sig kvar i blodet som röken efter en explosion. Försöker skriva sångerna ur kroppen men det går tungt o jag vet inte varför. Jag vet ju tillfredsställelsen i att börja med ett blankt o vitt o tomt papper o sluta en halvtimme senare med ett rörigt o välfyllt o klottrigt, med pilar som strävar upp o ner o strykningar o ändringar o man kan nästan känna lukten av lusten o smaken av viljan. Det kanske inte är så enkelt som det var en gång, det där med att skriva. Korken ur en vinflaska var korken ur sångernas damejeanner o rödvinsfläckarna slogs om utrymmet med orden på pappret. Men sen då? När pappret ligger där som ett hot, nersolkat av vin o aska från utbrunna cigaretter o en fuktfläck av en tår som inte gick att omvandla till ord? När vargtimmen kommer o går o blicken håglöst stirrar ut genom fönstret o elementen knäpper i tystnaden? När ingenting annat går än att skrynkla ihop det där pappret o sätta i en skiva med nån som verkligen skrev ner dom där orden? Då finns ingen inspiration i en flaska rödvin eller i en burk folköl, då finns inga idéer kvar i det där o man måste börja arbeta fram det på nåt annat sätt. Som ung o romantisk sångförfattare låg alltid ett skimmer av sötma runt låtskrivandet, sångförfattandet o skrivandet överlag. Jag är fortfarande ung sägs det, jag är inte ens trettio än, men - som sagt - det kommer inte till mig per automatik längre. När Jan Guillo sa i en intervju som jag hörde för en massa år sen, att skrivande handlar om hårt arbete, skrattade jag o fnyste tyst att det där var ju gubbdravel som jag inte ens behövde lyssna på. Idag har jag omprövat min syn på det. Jag har blivit tvungen. A working class hero is something to be, som en mycket vacker man uttryckte sig en gång.



2006-10-05

Torsdag idag o i början av oktober känner jag lugn. Frisk luft i lungorna o sommarflugorna - dom flesta - har surrat färdigt om klibbiga nätterna mellan svettiga lakanen. "Corrina, Corrina" med Muddy "Mississippi" Waters rullar ut ur högtalarna o det svänger så det gör ont o det GÅR inte att sitta still. Försök. Köp den skivan. Fantastisk rakt igenom. Jag dansar med tvätten o önskar männen med bluesgitarrerna tillbaka eller om jag rentav önskar mig tillbaka till en tid då dom fanns. Dom börjar bli få. Vi börjar bli få. Vi måste nog höja lite, skramla lite mer, larma lite mer, skrika lite högre, viska lite intensivare, bända i dom där strängarna en aning mer, slå an hårdare. Vi har ett ansvar o det ansvaret är att aldrig inbilla oss att blues är nåt coolt. Blues är livsfarligt o allt handlar om att våga, att våga kliva in i det o att våga stå kvar o att våga stå rak. I övrigt har jag inga åsikter om det där. Det finns det så många andra som har o jag har aldrig lyssnat på dom. Heller.



2006-10-04

Lyssnade på Springsteens gamla hackkycklingar "Human Touch" o "Lucky Town" i bilen imorse. Det ÄR ju inte Max Weinberg som trummar o det ÄR inte Gary Tallent som basar, o vet man bara om det så tycker jag att det är helt OK skivor o bra musik. Framförallt dom lugna spåren, "With Every Wish", "If I Should Fall Behind" o "My Beautiful Reward". Familjelyckan genomsyrar albumen, som sig bör, jag antar att det var just familjelycka o better days då. Den på skivorna följande turnén tror jag också blev ganska nerskriven. Jag minns också en intervjusnutt från en nyhetssändning i TV, där en svensk reporter avslutar med att fråga om herr Springsteen vet vad han kallas i Sverige.
- No, svarar han undrande.
- Brusan, svarar reportern.
Det känns ju nödvändigt att använda tio procent av viktig intervjutid till dylika påståenden. Ungefär lika nödvändigt som när Bob Dylan intervjuas av den nyutexaminerade reportern nånstans på en flygplats o Bob kliar nervöst sitt burr med några ihoprullade A4-ark o reportern ställer frågor o ger svar på domsamma i en enda lång harang. Eller när en annan reporter hoppar fram o påstår att Dylan är talesman för en hel generation.
- Who said that? blir Dylans självklara motfråga.
Nu ska jag sätta mig o kolla in när Stina intervjuar Dolly Parton, Ulf Lundell, Dalai Lama o Ku Klux Klan. Hela intervjuserien har nämligen kommit ut på DVD.
Tack för ordet so far.



2006-10-01

Ny månad o vit en till, tror jag. Ett lågtryck håller skallen värkande även om jag tycker luften verkar hög o klar idag. Solsken på oktoberfuktiga gatstenar utanför fönstret o det är söndag, söndag, söndag med hopp om livet o ett gig senare o Thåströms sammanbitna "Släpp Aldrig In Dom" på alldeles för låg volym genom undermåliga datorhögtalare. Ett tips: Köp skivan "Mannen Som Blev En Gris" med Herr Thåström o spela den sen riktigt, riktigt högt o låt membranen skjuta iväg över välpolerade vardagsrumsgolv. Hur du än mådde innan så mår du annorlunda sen, tro mig!