September 2008


Arkiv

2008-11-09

Ikväll ser jag inte skuggorna. Ikväll ser jag ljuset. Ikväll ser jag glädjen i allt det här. Ikväll slappnar jag av o försöker vara mig själv. Vem det nu är. Ikväll känner jag mig enkel o befriad. Ikväll känner jag hopp. Rentav lycka. Kanske borde skriva det där inom parentes, gömma det litegrann, ta i trä. Men jag gör inte det ikväll. Jag låter det vara, utan skrock o rädsla för motsatser. Jag firar ingenting ikväll, jag är bara här, under tak, i november, bakom trettio, i sällskap, med gitarr, med piano, framför barndom, vid sidan av kommersen, på gång. Samma bleka sken från gatlysena utanför fönstret, samma dimma, samma svepande löv över regnvåt asfalt, samma svarta himmel att framleva under. Ingen skillnad mer än den i hjärtat här inuti. Bara en liten hemkomst, en värk som släppt, en spänning som gett vika, en nerv som legat i kläm o som hamnat rätt igen.






2008-11-04

Mornarna gillar jag, o nätterna. Kvällarna är också OK. Sitter med Dylan i lurarna nu o det är morgon o jag har sänkt Mollberg. Det verkar bli en vacker dag! Eftermiddagarna är mariga emellanåt. Trista o jag blir en väggklättrare o ett nervigt spöke av mig själv. Är det siestan som uteblivit men som borde vara? Mellan halv tre o sex o solen är varken uppe eller nere, huset har inte hunnit med temperatursjunket där utanför o själens innerväggar dryper av skitigt regnvatten. Alla planer jag gjorde på morgonen ter sig onödiga o lusten är bortblåst i den sista höststormen. Den vita frosten på trädgrenarna där borta vid horisonten har solen tagit hand om o snart faller den som regn eller snö borta i Ryssland. Innan ny frost bildas o när gammal frost dunstat är eftermiddag. En inandning, en harkling. Veckans eftermiddag torde vara torsdag o årets eftermiddag september. När är livets eftermiddag? Svårt att veta eftersom det är omöjligt att veta hur långt det kommer bli.

Tänker jag denna tisdagsmorgon när cirrusmolnen dansar vajande vaga mot en ljusblå himlabotten. "Trust yourself" hörde jag Dylan säga i en intervju härom kvällen o nånting om att säga nej sa Lundell i en annan intervju o citerade bardomskamraten Joakim Strömholms farsa Christer, forografen. Två rader som jag försöker ha som mantran i denna bransch dessa dagar. Tappar man tilliten till sig själv är man illa ute o den där tilliten skapar man bland annat genom att säga nej o ifrån ibland. Det är med sig själv man ska gå genom mariga måndagar o trista tisdagar o stillastående eftermiddagar, så det är bäst att göra sig ett gott sällskap! Inte ett sällskap där man gapar som ett testosteronstint partyfreak på lördagkvällen för att vakna upp i den stora ensamheten på söndagmorgonen med en själ såld alltför billigt o ett huvud tomt o med krig i det bultande hjärtat. Inte ett sällskap där man ser sig själv i sammanhang där man inte ens vill se sin värste ovän. Inte ett sällskap där man föll för sekinerna för att sekinerna ska kunna köpa frihet åt en som aldrig kan bli frihet om inte sekinerna tjänades med hedern i behåll.

Att göra ett gott sällskap åt sig själv, av sig själv.






2008-11-02

På den tiden när jag vaknade upp i pölar av rött, billigt vin o med berg av fimpar i askfaten var det alltid vinter. Som nu; kallt, disigt, halt. Jag minns hur jag tillsammans med den där vita, fantastiska vanen försökte ta oss upp på gatan om mornarna o det slirade o spann o ett helt dagis glodde förundrat på oss. Vi ville bara komma iväg. Man var aldrig riktigt klädd då. Man frös alltid litegrann. O lägenheten i kåken där jag bodde hade järnspis o garderober där man kunde sova, en iskall hall men varma efterfester o en rämnande fasad. Billig tv med analog antenn. Imorse när jag gick upp i köket i en barre en bit upp i backen o tittade ut över byn låg dimman som ett mjölkvitt mysterium över dalen. Jag var på benen o lycklig. Inte alla är det o en sån syn får vem som helst att stanna upp o faktiskt känna tacksamhet. Tacksamhet mot vem eller vad vet jag inte o jag låter det vara ovisst. Vackrast så!
En vacker bygd, detta! En bygd att värna om! Vilket direkt leder fram till frågeställningen: värnas det verkligen om denna bygd? Jag menar, visst; man sköter skogen o man skördar det man sått o man låter sig inte köras över. Men så läser man tidningen som ska beskriva allt det där. Som ska - likt en god o värdefull berättare - sätta ord på en verklighet utanför stadsmurar o stress. Lyckas väl sådär, måste jag säga. Lyckas inte alls, faktiskt. Misslyckas totalt! Pinsamt att läsa dessa påståenden, påhitt. Lögner. Det är fritt fram för dessa genanta "journalister" o tveksamma skribenter att skriva på dessa sidor som läses av rätt många människor. O man har fastnat i det där livsfarliga, konkurrensbefriade, självgoda beteendet som är rätt vanligt härute på landet, nämligen det att man kan sticka ut med en fujifilm-systemare inställd på auto o ett skrivblock o utge sig för att vara journalisten o ro det i hamn! Det är inte klokt o det bör inom det snaraste sättas stopp för! Samma beteende inom handeln här; sexistiska påstående o pinsamma skämt är liksom del av vardagen. Som kund, menar jag då. Som kund till näringsidkarna här. O så undrar man varför folk flyttar! Jag har svaret. Eller svaren. Det andra kan vara att ingen vill bo i en by där man firar friskt o lägger tiotusentals kronor på emigranter (emigra´nt, person som lämnar (eller lämnat) sitt land för att bosätta sig i ett annat land ne.se). Matematiken är enkel - tänk om! Ingen vill bo där idioter får styra o det gäller överallt. Det görs uppror! Revulotion! Det skakas om på nåt sätt! Här låter vi någon skriva om musikkvällar som samlar sveriges musikelit på en liten kisascen en kväll o denne någon misslyckas TOTALT! Med ALLT! Alla stavningar är FEL; alla påståenden är FEL; det felciteras friskt o utan skam o läggs in personliga åsikter o värderingar så man helt enkelt bara garvar till slut. Om man var där o om man känner till omständigheterna, vill säga. För alla dessa läsare som inte gjorde det, blev tidningens vinkling verklighet. För det är så det fungerar; man läser o man tror på vad man läser, åtminstone om tidningen kostar en bit över tio kronor o är av papper.
Leve landsbygden, men inte på bekostnad av intelligens o stora tankar!