November 2007


Arkiv

2007-11-24

Jag är ju hårdrockare slog det mig när jag satt på Cinderella Viking idag över en tämligen taskig grekisk sallad o en kopp alltför svagt kaffe. Bland alla dessa hårdrockare fann jag en plats; en plats där jag inte tvunget dömde o blev förbannad o illa till mods o obekväm. När jag dessutom fann mig själv rätt hårt diggande till Ozzys "Bark At The Moon" som tuggades ut ur dom underdimensionerade högtalarna förstod jag o en hel del föll på plats. Hårdrockare är enkla människor med snygga jeans. Hårdrockare vill. Hårdrockare kan ha en t-shirt med trycket "Fuck you you fuckin´ fuck" på ryggen. Dom har ofta långt hår o förmodligen ganska få visioner. Dom drar på o passar på o tror på varann. Hårdrockare samlas i en tid då "samlas" är ett rätt fult ord. Hårdrockare arbetar hårt o sliter för sin lön o förstår att det finns inget annat sätt. Få hårdrockare bor i Stockholm, även om en del gör det. Dom flesta bor på landet ute på mindre orter. Hårdrockare ger fan i regler o konventioner. Hårdrockare skrattar mycket o ofta med hela ansiktet. Hårdrockare har snälla ögon. Anledningen till att jag fick äran att träffa alla dessa långhåriga, svarklädda, aspackade människor är att jag spelade på "Rock At Sea - Hårdrock" med TroubleNecks igår. O vi spelade riktigt sent, skulle börja kvart i två om aftonen, så vi drog omkring bland alla barer o en kraftig förkylning höll mig tryckt mot den vansinnigt dammiga heltäckningsmattan o dammallergin förstärktes o jag såg ut som en kokainmissbrukande farbror med min röda snok o näsduken som for upp o ner i fickan. O vi stod o hängde bar emellanåt o allt som oftast kom trevliga människor fram o det lirades luftgitarr o vi var på öppet hav så lika fort som dom kom in i livet försvann dom ut igen. Jag trivdes där. DJ:n spelade "Runaway" med Bon Jovi o jag tycker inget vidare om Bon Jovi men DET är en enormt bra låt. O jag minns alla ansikten o namn plötsligt - det är min barndom, ungdom; en man passerar mig med drink i hand o W.A.S.P.-tröja - We Are Satans People, eller hur? Eller var det bara en geting. Nåväl, Blackie Lawless kommer åter. O Alice Cooper. Han gjorde mycket bra. Lite Judas sveper förbi med det fantastiska skivomslaget till "Made Of Steel" - handen som håller ett rakblad. Saxon på randen till avgrunden, Deep Purple, Maiden. Kiss var jag aldrig inne på från början men jag fattade att det var ett sound så gott som något. Hellowen sen o Gamma Ray, tyskt o tungt o effektivt. AC/DC, Accept, Magnum, Def Leppard med trummisen med enbart en arm, Running Wild, Anthrax. White Lion. En kamp med alla dessa kvintackord i en följd som verkade ha kommit till genom papperslappar, en hatt o två fnittrande, cannabisrökande L.A.-snubbar. Det må vara hur det vill med den saken, men det är min grund, mitt bygges betongfundament. O jag är tacksam o jag är glad över att jag fick nysa mig över havet i sällskap med dessa enkla människor. Tack.





2007-11-14

Det står en man tom o trasig på trottoaren, han ser varken bakåt eller framåt. Han ser ner; inte på dig eller mig. Han ser ner i asfalten. Hans händer skakar långsamt nu, han gråter aldrig längre, nerverna är avbrända till slut. Han lyfter på huvudet o går vidare, sakta framåt, barerna är stängda för honom, barerna är stängda för alla. Trafiken stressar sig fram o gråvattnet skvätter runt däcken o tutorna tutar o finfolket fnyser o dom trötta tröttnar. Jag har händerna i jackfickorna o jag knäar under kylan, ser på mannen o ser att den styrkan han haft en gång har dom aldrig haft som fnyser. Butiksfönstren grånar av skit, han kikar in som för att ta del av nånting han ändå inte kan ta del av. Så djupt rotade är konventionerna. Offret blir dessa trötta, dom som sett för mycket, hört för mycket, slitits sönder av nånting som dom inte ville vara del av. Han går vidare o det gör jag med, vi går åt varsina håll o under tak är det betydligt lättare att leva här på jorden, men ibland tror jag att alla dessa tak vi byggt oss bara är fler hinder innan himmelen.





2007-11-13

O mörkret slår sina klor i en redan runt fyra o jag trivs faktiskt ganska bra med det. Städerna o byarna kryper in i sig själva, människorna tystnar, åtminstone dom som förut gapat så frenetiskt om just ingenting. Dom vackra håller sin ton bordun, lever kvar, kallsvettas igenom tiderna, varken mer eller mindre. Det är tisdag o staden jag befinner mig i ikväll är lika novembergrå o isande kall som byn jag lämnade imorse, Sverige är under vinter nu. Jag kryper ner i bunkern på Holländargatan o mixar. Eller; jag lyssnar o ger förslag o Josef sköter rattar o spakar o knappar o reglar. Jag mixar o mailar o pratar en massa i mobilen som hettar mot örat, rusar iväg med den mot örat över Sveavägen bort till Birger Jarlsgatan o ordnar med koder som är livsviktiga enligt vissa o inte alls viktiga enligt andra. Jag lyssnar på vissa, man ska ju göra det. Träffar trevlig människa men fryser ändå när jag kommer ut på gatan igen o rusar via Konsum o kaffefilterinköp tillbaka till studion. Mera mix o kaffe o musiken rör på sig ännu så länge. Snart ställer det sig still, ingen återvändo, inget mer finns att göra. Sångerna är där dom är, texterna är där dom är, omslaget ser ut som det gör, skivtrycket ser ut som det gör. Men - som sagt - ännu rör det på sig o vissa pålägg görs, det slipas på kanter, det testas idéer ännu men snart är det färdigt. O då börjar det. Men det är en annan historia.

Vi släcker o går hem för dagen, bilar tillbaka till Söder o jag levererar vinterdäck till gode J. Back. Både han o jag hungrar o huttrar o kramas snart hej då o jag kringlar mig via ett nödvändigt telefonsamtal till Bondegatan o avslutar väl dagen här, antar jag. TV4 Film kör sina sjuttiotalsrullar tack o lov o jag lyssnar på mixar o unnar mig ett par Carlsberg o en fiskgratäng i ensamheten. Fryser om fötterna, fryser in i märgen. Borde kanske slita hund o slå sönder fingrarna under några dåligt riktade hammarslag snart. Har suttit stilla för länge men arbetat hårt ändå. Borde kanske bygga oss ett hus. Hur gör man det? Svalkar tankarna med några iskalla klunkar, tittar ut över gården o möter nya fönster med nya tankar om anledningar o skäl till att stanna. Ett vackert piano ska man ha, kommer jag fram till under H. Nilssons tak, i soffan vid TV:n. Det står där o är musik, på nåt enkelt o gammaldags vis. Jag sträcker ut benen o allt fler lysen släcks i lägenheterna på andra sidan gården. Det är tisdag under himlen på jorden o nu är vintern här på riktigt. Jag låter det vara så o vad annat kan jag göra? Skriva nya sånger, kanske. Nya sånger.





2007-11-09

Den första snön slog mot mitt ansikte ikväll, jag borde inte gått ut över huvud taget, gjorde det ändå, skinnrocken värmde men första snön-kylan råder ingen skinnrock i världen bot på. Jag frös o tog mig snart hem igen. God mat, tända ljus på bordet, Emmylou Harris "Wrecking Ball" lojt rullande i bakgrunden. Fantastisk kvinna, fantastisk skiva. Vitt vin till grytan, lugn o ro en stund, äppelpaj o mätt o belåten till slut till o med. Surfade en vända på nätet; cornelis.nu (dom låter mig vara nu o jag dom), corren. se (Kapitalet vs. Kulturen 1- 0; var det i Linköping, sa du ..?), blocket.se (sökord: "van" ger lika mycket husdjur som amerikanska minibussar med bensinslukande V8-motorer som träffar), winnerback.net (skönt befriande med turnerande sällskap), några lundell-sidor, Eldkvarn, Peggy Lejonhjärta, Hovet, kollar mail, MySpace, YouTube, Pogues, T.G:s blogg. Blir vid TV:n med den bärbara i knät o dobidoo retar mig nåt alldeles härligt fantastiskt; wille crafoord är en pajas. Pajaser o pellejönsar är dom allihop. Det larvas o det skrattas o det chansas igenom texter som folk dött för. Jag förstår det inte. O det sjungs med värsta musikalvibratot o bandet är ungdomligt överspänt o har framtiden för sig. Jag tappar hakan gång på gång o jag borde lära mig att koppla bort öronen. Jag har inte lärt mig det ännu, jag borde resa mig o gå därifrån, priset må vara isolering från en verklighet som jag ändå aldrig vill ta del av. IDOL kan jag inte ens ha vid sidan om. Det är ett ytterst sorgligt, gudsförgätet, förnedrande skitprogram. Ingen vill detta, det råkar bara vara det här som erbjuds nu innan revolten, eller hur? Säg att det är så! Kom nu, punkare o rör om, jag blir er evige kompmusikant, trycker ner skankerna i ett par riktigt stora snörkängor o så spelar vi för högt överallt, kastar bananer på folk o visar vad KÄRLEK är! Zappar mellan kanalerna o en läckberg-historia får mig att gäspa innan en kevin costner-western tar vid o får mig att ge upp. Allt gott finns i böckerna, i det skrivna. I det finns ett lugn o en känsla av att ingen annan läser vad jag läser just nu. Jag är själv o om nån ställer sig över axeln o smygläser så viftar jag bort denne medelst en enkel men bestämd handvinkning. En värld att träda in i.
Det har varit en rörig dag idag. Morgonen fantastisk som alltid när man har tid för morgon, men sen mest stress o ett evigt farande hit o dit. Skivan som arbetas på kräver sin tid, sina koder, sina företag, sitt omslag. Jag ringer mig fram o halva världen är på utbildning. En uppoffring är gjord - tiden svunnen - o jag kräver egentligen ingenting av det, jag provar mig fram, doftar mig försiktigt genom vinerna som erbjuds. Jag tänker mycket på musiken, vad det är, vad det är värt; texterna, melodierna, sångerna. Allt, visar det sig när jag hört Emmylou Harris version av Steve Earles "Goodbye". Det är därför man gör det. För guldkornen, för att man själv har befriats, tillintetgjorts, stärkts, försvagats, häpnat, fötts, dött, gått sönder, helats, ramlat runt, tagits omhand av dessa sånger. "Lycklig, Lycklig" under ICA-hallen i Kisa o doften minns jag ännu; "Jag Hade En Älskling En Gång" en morgon söder om Kisa i en säng som var så varm då; "Mans Job" vid harven bakom traktorn i Farsbo; "Series Of Dreams" rullande pukor o fantastiska orgel i 240:n med pioneerhögtalarna spelande intill bristningsgränsen; hela "The River"-skivan med en cigarett i mungipan vältandes hö. Bar överkropp o stora drömmar, en sommar jag aldrig glömmer. Border Collie-hundarna som lärde mig att bli av med hundrädslan med god hjälp av gode Jörgen Olsson. Allt det där - sångerna o i vilket sammanhang dom hamnar - är värdefullt, alldeles väldigt värdefullt. Det är nån sån sång jag försöker skriva, spela in. Allt det gett mig vill jag på nåt sätt ge tillbaka till någon. Nån gång.