Sånger från lämnade länder(2010)


Oktober 2011. Jag har rest till den lilla bruksorten Kisa i södra Östergötland. De djupa dalarna störtar och kränger mellan de oländiga bergen, täckta av tät granskog. Som en dov fond ramar de vidsträckta slätterna in det böljande landskapet. Mellan de oansenliga villakvarteren, småhusen, hyreslängorna och bilfirman Grahns kontor skär vägen mot tätorten som en reva. Jag konstaterar att industrierna står kvar. Det är lördag och höst och utanför pizzerian Röda Huset kliver Fredrik Jonsson ur sin Chevrolet Trans Sport. Sedan han skickade mig Sånger från lämnade länder och bifogade en post-it-lapp med budskapet ”Spela den riktigt högt!” så har jag i drömmarna tidvis befunnit mig här. I en värld som kunde ha varit min egen. Skivan greppade tag i mig och återskapade minnesskärvor från mina egna första, trevande år. Som ett vykort, märkt av tiden och livet, tecknat till vår generation, vi som var unga under 1970- och 1980-talet och som växte upp och formades på behörigt avstånd från de svenska storstäderna. På Sånger från lämnade länder samlas bilderna från tiden då äventyren väntade i skogsgläntan runt husknuten. Fredrik Jonsson lyckas – utan att hemfalla åt högtravande naturlyrik – sätta ord på det storslaget väldiga i det till synes vardagligt anspråkslösa. Där är han en svensk mästare. Han sjunger om kojor i träden, om Bjärtongitarren med den limmade sprickan som väckte liv i honom en gång. Om det självklara, det enkla, det lilla: ”Vi hade vinden i håret på två Crescent-hjul, som slog mot traktorspåret, i gruset på väg till sjön, i en sommar blå och gul”. Har man, som ett barn av vår tid en gång varit där, sett det där, känt det där – så går helt enkelt inte att värja sig. Jag har tagit bilen till Kisa för själv se platserna han berättar om plattan: Sågen, Kvarnen, Harg och Föllingen. Han visar oss runt och det känns som att färdas i ett drömlandskap, där sångernas bilder plötsligt får konkreta konturer. Här trampade pojkcyklar rakt ut i det outforskade: till insjöar, skog, berg och de första trevande och omtumlande kärleksmötena. Fredrik Jonsson lyckas göra också en industriort i inlandet till någonting vackert. Alla platser har sin mystik. Under skylten ”Vackra vägen” stannar vi till, tysta. Det vilar en slags vidunderlig stillhet över det enkla liv som utspelar sig här. Fredrik Jonsson har förvandlat det till magi. Han sjunger om Kisa, men också om ett helt land. Hundratusentals svenskar i hundratals byar och mindre samhället kan spegla sig i orden: ”Jag kommer från en by, där backarna är branta – där ingen känner nån, men de flesta är bekanta”. Det är ett till synes ordinärt svenskt samhälle han beskriver, i en dal mellan bergen och namnelementet kis syftar ofta på just berg, höjder eller krökningar. En rondell där en trimmad bil snurrar varv efter varv. Några pizzerior. En kyrka med budskapet: ”Om Gud finns, vad skulle du vilja fråga honom?” Men Sånger från lämnade länder är mer än bara en vilsam tillbakablick, större än en resa i det förflutna. Det är också ett monumentalt rockalbum, där de svävande balladerna får sällskap av musik som skakar om, som lyfter och stärker. Det är ett episkt möte mellan country, folkmusik, visor och rock. Okonstlat och genuint. Som när rockmusik fungerar som den var tänkt att göra. När den skakar om och berör och bränner. Jag är fortfarande svårt förälskad i Håll mig hårt – en sång som med sin inneboende kraft oräkneliga gånger fått mig på fötter igen. Jag har lyssnat sönder En vän som varit runt - cd-spår nummer två är numera lika kantstött som den där vildsinte polaren som sången handlar om. Och 2010 fick mig att snöra på mig de där rejäla kängorna och möta höstvindarnas elaka gapskratt med en inre känsla av att vi snart går mot andra tider. Sånger från lämnade länder är en skiva för människor med stora hjärtan. Den kommer att vara min följeslagare under resten av mitt liv.

Martin Hult i mars 2013

Tillbaka