Revolution(2014)


Det är tack och lov med Fredrik Jonsson som med verkligt goda vänner. De finns där när behoven är som störst. Som i ett bestämt ögonblick – med bara månader kvar till valet – dyker förstås sångförfattaren från Kisa upp för att omsorgsfullt dela med sig av sina bilder av det samhälle vi lever i. Och kanske ofrivilligt hamnat i. Fredrik Jonssons sjätte studioalbum har lämpligt nog fått titeln Revolution – en till lika delar återhållsam personlig levnadssummering som ett behärskat knytnävsslag i magen på spekulationspolitiken, utanförskapet, främlingsrädslan och religionens mest extrema yttringar. Det suggestiva titelspåret är exempelvis en svidande uppgörelse med urvattande talangjakter, riskkapitalister och likriktningsidéer där han övertygande sjunger att ”vinnarna för mig är de som sjunger sant och fel, inte falskt och rätt”. Den här gången har de mer storslagna rockgesterna fått stå tillbaka för ett mer varsamt arrangemang och det är något som ett textdrivet album som Revolution vinner på. Närheten i Fredrik Jonssons lugna berättarton framträder som pyrande eld och bränner och svider som ett öppet sår i en värld vi lärde oss älska, men som revs och ersattes av självförverkligandets förförsika tempelpalats. På så sätt är detta en viktig skiva. Livsnödvändig. Ett brutalt men hoppfullt tidsdokument till stöd för svaga och utsatta, bespottade och förfördelade. En stärkande vänskapskram – ett ”hej, jag ser dig!” – mitt i den cyniska vardagen. Det är sånger för den som blev över. Ofta försiktigt smyckade men likafullt hänsynslöst uppriktiga i sin nakenhet. Revolution är för den delen ingen förkastelsedom över den tid vi lever i, ingen plakatpolitiskt proggskiva för det nya århundradet eller för den halvvärld vi tvingas förhålla oss till. Fredrik Jonsson passar sig noga för pekpinnar, tröttande klassinstruktioner och dogmer och nöjer sig med att ställa de viktiga frågorna: om människorvärdet i pengarnas, våldets och egoismens märkliga tidevarv. Och han gör det på sitt eget sätt; alltid med utgångspunkt från verkligheten vid sidan av den stora vägens direktförbindelse till den stora staden. Det vi serveras är elva sånger att leva med, elva smakfullt arrangerade sånger, rena och enkla. Det är vemodigt, emellanåt outsägligt vackert, skört och måttligt: livets berättelser från skogarnas och dalarnas land, där innerligheten får beröring också utanför den inre kritcirkeln. Tydligast blir det kanske i öppningsspåret Himmelen som tak, i den existensiella psamlen Renault och i vilsamt tillbakablickande Unga dar – som för egen del fungerar som en nostalgisk och träffsäker sammanfattning av rödvinskvällarna i studentkorridoren i Skurup. Samtliga är stiligt dekorerade med Jonssons osvikliga melodisinne. Och vem vet? Kanske står vi till slut inför humanismens revolution, bortom och förbi ytlighetens kulisser. Då är Revolution vår trösterika fyr i natten. Jag ser det som ett gott tecken.

Martin Hult i mars 2013

Tillbaka