Mellan himmel o jord(2013)


Det är i den långsamma brytpunkten mellan vinter och vår – när ljuset och mörkret för en segdragen kamp om herreväldet – som Fredrik Jonsson dyker upp och ger livet en skjuts i rätt riktning. Han har planerat tidpunkten väl. Det ambulerande melodifestivaltåget med dess kvällstidningsfölje har precis, på prime time, dragit förbi. I veckor har svenskarna marinerats i ett bisarrt och ofarligt nöjesspektakel utan vare sig tuggmotstånd eller vassa kanter. Sådant botar inga tröstlösa själar när vindarna river och sliter i träden, när grenarna ligger som bågar i luften och när människorna utanför mitt fönster hukar under sina kapuschonger och kappor. Det är då som Fredrik Jonsson oförhappandes bankar på dörren och skriker: ”När du försöker fylla tomrummen runtom dig men du aldrig räcker till, när varje punkt är öm – häng upp dig på en dröm”. Det är hoppfullt och ljust och får mig att trots allt hålla den friska ilkan vid liv i en tid när allting tycks stå och vänta på den där avgörande skjutsen över de grönskande trösklarna och in i det nya. Det är sådana budskap som får mig att glömma årstidernas benägenhet att hålla fast i varandra, att tjurigt stå kvar och vänta, utan att släppa det ljusa och varma före i kön. Om Sånger från lämnade länder i stycken var ett varmt och melankoliskt brev från ett industrisamhälle i Östergötland är Mellan himmel o jord mer av samlade livserfarenheter från en pojke som blivit man och som på nära håll upplevt både kärleken och döden – jordelivets ytterligheter. Det är en tydligare svärta i berättandet, men ingen bitterhet. Till Kisa återvänder han egentligen bara i den förtjusande Grönedegatan serenad , en sång om lära sig gå vidare också om det inte blev som man en gång hade tänkt sig eller hoppats på. En ballad, eller för den delen en tonsatt souvenir, från en gata och ett hus dit någon vinglat hem tillsammans med sin älskade och där det tänts en brasa i järnspisen och där två människor sedan somnat tätt ihop. Tillsammans med Sista andetag (en naken begravningspsalm som med sin melodi och sitt varsamt andliga anslag bör skriva in Fredrik Jonsson i de svenska sångböckerna) får den räknas till skivans allra starkaste nummer. Men Mellan himmel o jord är ett överlag gediget rockalbum, genomarbetat och omsorgsfullt klädd i en noga utprovad musikalisk språkdräkt (här pratar vi trots allt om en ljudnörd som kan sitta timmar för att ratta virvelljud med rätt längd på efterklangen genom noggranna inställningar av kompressorer och rumsakustik – och som i princip sköter allt hantverk själv). Det är bara att konstatera att Fredrik Jonsson vet vad han pysslar med – och det här är, vågar jag påstå, årets bästa svenska rockalbum. Titelspåret sätter en omedelbar standard med sitt lågmälda och återhållsamma arrangemang som varsamt övergår till en explosion av klaustrofobiska gitarrer. Den sången – Mellan himmel o jord – hörde jag första gången på ett värdshus i Gränna för ett och ett halvt år sedan, då i en akustisk och således mindre bombastisk version. Texten och melodin grep mig så hårt att jag hemma igen återanvände titeln i ett svart teaterdrama. Jag skrev på nätter och i gryningen med just den sångens anda och färg i kroppen: ”Heder åt den hjälte som alltid vill vidare upp, som vågar tro på nåt stort.” Och jag styrktes i min tro att Fredrik Jonsson är viktig, inte bara för mig. Otvistligt har han förmågan att skriva sånger som på olika sätt praktiskt påverkar andra människor, som skakar om, förändrar, uppmuntrar och berör. Jag är glad att han finns och att den där elden inuti honom fortfarande brinner.

Martin Hult i mars 2013

Tillbaka