Kisa kyrka 06.12.10 (2007)


Som soloartist debuterade Fredrik Jonsson sent: den 2 mars 2007. Han var 30 år och skivan är ett livedokument från en kyrkokonsert i Kisa – tillika en händelse arrangerad just i samband med det egna 30-årsfirandet i december 2006. Det var förstås inget logiskt förstasläpp för en artist med ambitioner att klättra uppåt, för den som är sent ute och vill lämna spår av ett personligt uttryck och egen hantverkskonst. Det är live. Det är sånger av Ulf Lundell, Dan Andersson, Leonard Cohen, Cornelis Vreeswijk, Joakim Thåström – och, förstås, Fredrik Jonsson. Samtidigt var det där och då han fick bränsle att fortsätta. Trots att han var sent ute. Det är ju normalt sett så att det krävs fokus i ett tidigt skede om karriären ska ta ordentlig fart. När Lars Winnerbäck, en annan och i princip jämngammal östgöte och landsortsgrabb, gav sig av till Stockholm med siktet inställt på att bli Sveriges störste rockartist, spelade Fredrik Jonsson blues på Horns hotell utanför Kisa. Och trots att golvet vibrerade så är sådana svettiga maratonpass ändå ingen utstuderad direktlänk till en uppmärksammad (och välavlönad) framtida artistkarriär. Jag minns att jag på den tiden var aktiv på dikussionsforumet ”På fri fot” – där samlades Ulf Lundell-konsumenter från hela landet för att utbyta tankar och åsikter kring skivor, turnéer, setlistor, konst och litteratur. I slutet av februari 2007 var det plötsligt någon där som tipsade om en Fredrik Jonsson från Kisa: ”Vem är detta? Grabben är ju grym!”. Och jo: det var han i sanning! De sedan dess ständigt återkommande och numera nötta Lundell-referenserna gick naturligtvis inte att blunda för, och Fredrik Jonsson gjorde heller inga försök att dölja dem – han inkluderade ju både Soldat kommer hem och Snart kommer änglarna att landa på debuten. Långt senare, när frågan om hans förhållande till just Lundell kom upp, avslöjade han att relationen föddes hos radiohandlaren på Födiko i Kisa nån gång i samband med släppet av Måne över haväng: ” Efter det inledande virvelslaget i Ute på vägen igen var jag fast. Stereo och skiva inhandlades.” Parallellerna var således förutsägbara, men inte långsökta. Vilket förstås fick till följd att den där tuggande och tärande hyeneflocken – blott efter en ytligare besiktning – nu raskt och enkelt kunde avskriva honom ännu en i raden av svenska manliga rockpoeter som förirrat sig i svårmodets, svarta bottenlösa sjöar och som gått vilse bland romantiska drömmar om en annan tid. Vilket var både orättvist och felaktigt. Och det var inte heller de uppenbara Lundell-blinkningarna som tvingade mig att söka vidare. Det var atmosfären i de sånger han skrivit och arrangerat själv. Jag skaffade snabbt såväl livedebuten som den påföljande studioinspelade förstlingsverket och jag jobbade vid tidpunkten som nöjesredaktör på den stora länstidningen och jag minns fortfarande hur jag gick omkring på redaktionen och funderade på om det här verkligen kunde vara möjligt. Jag menar, här fanns en för mig okänd begåvning som hade omdöme och smak nog att ge sig en själv (och sina vänner) en kyrkokonsert i 30-årspresent. En sångförfattare som inte bara tycktes ha samma musikaliska referenser som jag själv, utan som också kunde skriva formidabla låtar om min egen tid. Fredrik Jonsson framstod som en berättare som talade med eftertänksamhet. Han visade en ocynisk mognad, en ärlighet och skörhet – som om han vore uppställd på en egen scen i skuggan av den rått kalkylerande rockbranschen. Och redan efter inledande Kvar här förstod jag: Fredrik Jonsson var som albumdebutant redan komplett. En artist som brunnit långsamt – men målmedvetet. Och mer skulle komma.

Martin Hult i mars 2013

Tillbaka