Halvvägs ifrån(2009)


Om livets tvära svängningar, om att finna styrka i sig själv, om kärlekens svårlösta och kanske omöjliga gåtor, om en värld som var men som inte kommer tillbaka. Nej, Aldrig som dom visade sig tack och lov inte vara någon isolerad lyckoträff, även om jag länge befarade att det inte skulle gå att överträffa ett så i princip fulländat album. Jag hade kanske underskattat Fredrik Jonsson för redan när Varandras vackra vägar rullade igång insåg jag att jag oroat mig i onödan. Det var samma melodiska skärpa, samma besinningsfulla stämning, samma avskalade berättande – och samma furiösa sväng. På något taget till en annan och högre nivå. Men resan dit var inte problemfri: en kostsam inspelning följdes av en försenad release och hos recensenterna – med sina inte sällan snäva vyer – tycktes bilden av Fredrik Jonsson som en landsbygdskopia av Ulf Lundell fast cementerad. När vi pratade om saken en gång konstaterade vi att den där slentrianmässiga jämförelsen nog snarare var ett uttryck för människors (och musikkritikers) behov att hålla sin omgivning på plats, att stoppa dem i fack, att göra det enkelt och bekvämt för sig. Själv simmade jag vid tidpunkten planlöst runt i livets bottengrav, jag var fysiskt och psykiskt tröttkörd, sjukskriven, och på dagarna låg jag mest på rygg och stirrade på gula fläckar i taket. När Halvvägs ifrån till slut var klar blev den genast min följeslagare – den planterade ljusa tankar och fick mig i fas igen. I den svala gryningen vandrade jag ut och mötte den sista nattaxin och jag gick över broarna och spelade I denna nya dag och jag ställde mig på toppen av ett berg och bara lyssnade: ”Jag tyckte jag hörde en röst som gav mig styrka och tröst, som gav mig viljan tillbaka. När jag behövde den som mest, då sjöng den som högst, då sjöng den som klarast.” Den blev till en påminnelse om varför jag skulle streta på och resa mig, den sublima texten och det ostyriga Springsteen-svänget kändes mer värdefullt än alla timmar i terapistolen. Eviga regn, Hon är i dina armar nu och En sång om oss kändes samtliga som sånger också etablerade svenska artister skulle offra kroppsdelar för att få lägga till den egna katalogen. Halvvägs ifrån var på flera plan ett kliv framåt – inte minst textmässigt visade Fredrik Jonsson en annat djup och en annan botten. Det här är en skiva att bli förälskad i. Mitt exemplar är tummat, smutsigt och kantstött, en sönderläst semesterpocket med vinfläckar som man burit runt på hela livet. Jag vill att det ska få vara så. En sprucken vas håller längst.

Martin Hult i mars 2013

Tillbaka