Aldrig som dom(2007)


Det finns saker man aldrig tror ska inträffa. När livet skriver egna sannsagor och utmanar det torftiga och förnuftiga. Som när en till synes lågmäld 30-åring med munspel och gitarr dyker upp från ingenstans, beväpnad med tio låtar som plötsligt förvandlar honom till den mest angelägna sångförfattaren det här landet sett på många år. Jag spelade Aldrig som dom om och om igen. Den vuxne mannens liv kändes som ett brev från en vän jag aldrig träffat, Kvar här blev mitt eget försvarstal för att jag inte följde flocken och flyttade iväg till den stora staden och den Charles Bukowski-sotade Korten i din giv doftade romantik och gravplundring: fylla, sex och vilda äventyr på livets bakgård. På nöjesredaktionen där jag då arbetade samlades i veckorna högar av skivor, ofta utskickade med brev och bilder och en from förhoppning om några rader i fredagstidningen. Det var lite som att vaska guld. Fredrik Jonssons studiodebut bar jag dit själv. Jag hade då intensivlyssnat på den i flera veckor och kände att jag hade svårt att med ord förklara för mina musikintresserade arbetskamrater vilken jävla sensation jag av en slump råkat på. Och vi satt där med kaffe och trummade på våra snusdosor och jag minns att jag skrek: ”Folk kommer alltid att prata om vad du gör och vad du borde, men gör du det med ditt hjärta kommer du aldrig ångra vad du gjorde!” Den känslan dröjde kvar. Den lyfte och stärkte. Jag recenserade skivan, min kollega ringde upp Fredrik Jonsson som gissningsvis lät förvånad över att några lokala nöjesjournalister i Blekinge plötsligt ville ha svar på allt som hade med hans eventuella karriär att göra. Jag kommer ihåg att min kollega skrev en ingress där han för läsarna förklarade att vi lät publicera en stort uppslagen artikel om denna sällsamt begåvade Kisason bara av det skälet att vi råkade ”tycka så mycket om honom.”Aldrig som dom blev inkörsporten till en slitstark förälskelse. Framför allt visade debutanten att han här som kompositör kunde stå på egna ben, tryggt lutad mot sig själv, sina berättelser, sitt band, sina fenomenala melodier och sin egen fasta tro på att aldrig, aldrig, aldrig falla för de enkla knepen i syfte att bli folkkär och etablerad. Fredrik Jonsson höll på integriteten, stretade på och kändes befriande trygg och resolut redan här och då – på tillbörligt avstånd från rockbranschens kompromisskrav i jakten på snabb och mätbar framgång. Den hållningen gäller fortfarande. Han går inte i fällan. Han blir aldrig som dom.

Martin Hult i mars 2013

Tillbaka