Mars 2007


Arkiv

2013.05.08

I morse vid fem vaknade jag av en koltrasts underbara, stilla sång. Det var en fin stund att ligga vaken, om än kort; snart kom demonerna insvepandes genom fönster o dörrar, men vi lämnar dom därhän för nu. Jag lät koltrasten sjunga för mig i kör med en talgoxe. Solen lyste så vackert över sjön här nedanför o röken från skorstenarna nere på sågen drog åt ost. Jag låg o tänkte på själva tillfinnandet, som man gör mot en sån fond, vid en sån tidpunkt, i en sån tystnad. Tillfinnandet som musikant o hur tillblivandet gick till. Det är inte så svårt att minnas själva tillblivandet. Jag inledde en varm o innerlig kärleksrelation med gitarren för 27 år sen. Varm o minnerlig av det slag som kärleksrelationer i den åldern - jag var tio då - kan tillåtas vara o bli. Nördig o naiv, utan gränser o väldigt levande. Allt sög jag i mig, allt ville jag veta, allt ville jag kunna, allt lyssnade jag på. År gick o det gallrades o utkristalliserades; först hårdrock i några år såklart o sen sparkade Stevie Ray Vaughan upp dörren med sina ursnygga cowboyboots o när väl röken o dammet lagt sig efter den entrén fick jag se en värld av musik som inte gjorde anspråk på nåt annat än hela mitt hjärta. Jag var femton år o trodde att jag var ganska ensam om att veta vem Stevie Ray Vaughan var. Året var 1991 o jag blev bedrövad när det först visade sig att jag inte alls hade hittat nån doldis borta i Texas, utan en av världens genom tiderna största gitarrister o när jag sen förstod att han kort innan han gjorde den där entrén i mitt liv hade dött i en helikopterolycka. Men jag gjorde så gott jag kunde för att hålla honom vid liv; jag köpte VHS-kassetter med liveinspelningar, alla hans skivor, fler VHS-kassetter, jag plankade låtar o solon o jag köpte ett par - om än inte ursnyyga - cowboyboots på Sko-Uno i Sthlm. Jag hängav mig. O jag spelade sen nåt år tillbaka live i alla tänkbara konstellationer. Bruksmusik. Musik framförd främst för att dom som råkar vara där ska börja dansa. Är det inte vackert? Det tyckte jag inte då, jag tyckte det fanns nåt dansbandskletigt över det hela o jag ville ha en publik som lyssnade, inte dansade. Nu tycker jag att det är ett av dom snyggaste sätten att framföra sin musik på; att få folk att dansa. Inte alla kan det o med det inte sagt att jag försavarar dansbandskulturen, men brukstraditionen o det hårda arbetet gillar jag även hos dom. Det blev i alla fall mycket få gig med hoppande ungdomar framför scenen o har inte blivit sen dess heller. Jag har svårt att vara mig själv i såna situationer. Jag spelar musik för att beröra, inte för att jag vill pophjälta mig till öronbedövande flickskrik. Jag knäpper upp skjortan o klär mig i jeans därför att ett hårt jobb ska göras o därför att blod o svett kommer rinna därför att tårar har runnit. Nåväl; efter Stevie Ray Vaughan blev det den bredbenta muskelrockens tur o jag föll pladask. Den gången slogs dörren upp av en MC-bootbeklädd fot så dörren slog i backen med en smäll o den smällen var virvelslaget som öppnar låten "Ute på vägen igen" o skivan "Måne över Haväng" med Ulf Lundell. Bruksmusik även det, med texter som fick mig att tappa andan! O sen den logiska transatlantiska resan o allt som fanns där; Neil Young, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Emylou Harris, Leonard Cohen, Steve Earle o vidare sen till Irland o Shane MacGowan innan dom amerikanska gamla farbröderna med Elvis Presley, Kris Kristofferson, Roy Orbison o Johnny Cash sjöng sig in i mig igen. Tillbaka till Sverige o jag har aldrig fascinerats speciellt över nån bluesgitarrist här hemma, men den svenskt melankoliska tonen i text o musik kan jag gilla hos desto fler; Thåström, Taube, Kjell Höglund, Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck. Det finns många. Anmärkningsvärt är att så få kvinnor letar sig in bland namnen. Dom finns, även om det har varit perifert vad gäller direkt musikalisk inspiration; Ane Brun, Anna Ternheim, The Webb Sisters, Eva Dahlgren. Med många fler. Tina Turner, såklart. Etta James.

    Mot den bakgrunden har jag skapat min musik dom senaste åren. Jag bestämde mig sent i livet för att spela in min första skiva, vilket i sig säkert var ett misstag i denna ungdomsvilsna bransch. Misstag nummer två var att låta debuten vara en live-upptagning från en kyrkokonsert, innehållande fler tolkningar av andra artister än vad det var låtar av mig själv. Jag struntade o struntar i strategier o marknadsföringsplaner o den mottogs trots det med öppna armar o sålde enormt mycket med mina mått mätt. Dessutom ville jag i o med debuten också skänka mitt innerligaste tack till dom som för mig hade betytt mycket för mig musikaliskt. Efter debuten var jag dock sugen på att göra en studioskiva med enbart eget material, vilket jag gjorde senare samma år o även den, liksom mina följande skivor, har sålt bra. Med mina mått mätt. Jag hycklar inte med att jag är förbannat förtjust i bredbent muskelrock. Jag hycklar inte med att jag avskyr trender. Jag avskyr drev av vilka slag de än må vara. Jag gillar gammalt, genuint, rynkigt, hest, erfaret, medfaret, nött o slitet. Jag gillar ljudbilder som är stora som berg o där trummorna är starka o ilskna o en akustisk gitarr polar med hihaten o där elgitarrer o saxofoner är stegar till himmelen. Jag förstår o kan till o med uppskatta hysteriskt skuttande unga pojkar o flickor med benen tätt ihop o "rätt" märke på gitarren o "rätt" blick i backen o "rätt" vinkel på huvudet. Men för egen del håller jag mig till bruksmusiken, den som går att dansa till, den som jag vill sjunga sönder rösten till, den som jag svettas floder för att få spela, den bredbenta, den som stöpts i gjutjärnsformar genom generationer. O det ena utesluter ju inte tvunget det andra.

Koltrastens status i världen liksom i Sverige är tack o lov livskraftig med dess melankoliska sång; koltrastens liksom den bespottade, bredbenta muskelrockens. Jag kliver upp o duschar o möter ännu en lynnig vårdag där stormarna sliter i grenarna i trädgården som blivit en oas i dessa dystra, vilsna tider.