Maj 2011


Arkiv

2011.05.13

Den första majvärmen drar bort nu o ett regn har fallit här på mina gator. Jag andas in den friska luften ackompanjerad av Josh T. Pearson. Jag vill inte frisk, kall o fuktig luft som kommer med ishavsvindarna; jag vill högtryck nu o fram till september. Har över huvud taget svårt för förmiddagar nu. Lättare då med kvällarna. Jag har fastnat i en tid jag inte bad om, i ett liv jag inte bad om. Asfalten härute är färgad mörk av det där första sommarregnet som är så speciellt i o med att det tar ner all pollen o binder det o sköljer det ner i brunnarna. Temperaturen har sjunkit o ingenstans har den att vända sig som går sönder av hårdheten. Offer faller o vi stannar upp en stund o sen går vi vidare som om ingenting har hänt. Jag önskar förändring! Jag vill se nånting annat än det här grävandet i tystnad o död! Det är glitter o glamour på ena sidan av myntet o på andra sidan självmord o depression o död. Jag går inte ihop med min egen tid. Våren är tung under solens stekande hetta, tung för den som trott på liv men bara får se död.



2011.05.11

det är en hård värld
för en ömtålig själ

Ikväll är ingen bra kväll. Ikväll gör det ont. Jag skriver här för att det är det bästa sättet att lindra. Ansikten flimrar i vanlig ordning förbi på TV-rutan. Jag har sett dom förut o jag avskyr dom flesta. Solen gick långsamt ner tidigare ikväll o lämnade himlen orange en stund. Jag älskar att se det men det gör likväl ont. Jag försöker tänka mig dig däruppe nånstans, med dom andra nu, med ett skratt utan den där orosfyllda, stundtals paniska, blicken. Jag försöker tänka mig dig där, din ängsliga själ som till sist får svepa fram lite vackert bland molnen. Vi hade en del kontakt mot slutet. Alkoholen blev "ett hällvätte" o var det säkert från början. Ensamheten blev kompakt liksom mörkret. Den där strimman av hopp som brukar hålla dom flesta över ytan grumlades av en sista mörktung dimma o det fanns inte längre nånting som kunde hålla dig vid liv. Du försökte o du försökte, Gud ska veta att du försökte, men ensamheten är inte ett tillstånd utan en känsla. Det var svårt att komma nära dig, jag hann säga det till dig en tidig söndagsmorgon för några veckor sen. "Jag vet", svarade du o vad kunde du mer säga? Jag anklagade dig inte, jag ville bara komma närmare. Jag har en minnesbild kvar; just som jag skulle gå reste du dig från köksbordet o kom emot mig med öppna armar. Du ville ha en kram o det fick du naturligtvis. Du sa att du tyckte om mig. "Jag tycker om dig" sa jag. För det gjorde jag. Jag tyckte om dig för att du var den du var; för att du kämpade o slet varje dag o inte minst varje natt; jag tyckte om dig för att du lät mig va med när jag var sexton år o ville va med; jag tyckte om dig för att du aldrig lät avundsjukan bli en följeslagare, att du höll bitterheten ifrån dig o för att din blues var på riktigt; jag tyckte om dig för att du var på riktigt - långt ifrån alla är det. Vi hann få prata några gånger nu under dina sista veckor o jag hann förstå att det var illa, att livet gjorde alldeles för ont, att demonerna tuggade på dina fötter dygnet runt. Lik förbannat vrålade jag ut svordomar när beskedet om din död nådde mig.

Jag kunde gjort mer.

Jag kunde gjort mer!

det är en hård värld
för en ömtålig själ

Sov nu så gott; jag vet att änglarna bäddat rent åt dig o att du får det fint var du än hamnar.