Maj 2007


Arkiv

2007-05-30

Skymning över dalen, TV-bruset bakom ryggen nånstans o mitt i veckan-mood o faktiskt en aning mitt på året-mood också. Våren är förbi nu, det är snart skolavslutningar o Den Blomstertid Nu Kommer o grönt grönt grönt o flicktårar av glädje. Men nu - just ingenting. Antiklimax, väntan o tystnad, stiltje o varken vår eller sommar. Det är lätt att känslolivet tar ett jättesrpång rakt in i julinatten när första vackra aprildagen kommer. Men när verkligheten gör sig påmind o maj blir kall som en död orm sitter man där med nåt slags skägg i nåt slags brevlåda. O kommer inte loss. Dörrarna bakåt har känslolivet nogsamt satt lås o bom på o framåt bara rasade visioner om Den Svenska Sommaren. Men snart, min vän, är vi där igen - i sommarnatten med lagom avstånd till festens skratt o kanske ibland mitt i nånstans o natten är enda tiden eftersom dagen kokar. Snart, min vän är vi där!







2007-05-25

Jag har blivit - eller rättare sagt har kommit att bli - en betraktare, en örn, en spejare, spanare, en obehaglig man med kikare o fönstret på glänt för att ingenting missa, eller kanske snarare, för att saker har börjat hända. Med ett glas vin o den bärbara datorn uppfälld är jag mitt i men ändå på ett visst - o kanske vist - avstånd. Fredag kväll, "Till Lisa (On the West Coast Waiting)" i lurarna - TACK, baby! Juni-värmen o dofterna väller in genom fönstret o idag har det levererats en kökssoffa hit, en kökssoffa värd namnet: Den har sin historia, det finns ett namn på mannen som tillverkat den (boende i Gnarp), den är gisten, den är klädd i ett märkligt tyg o den går att sova i om man är en enveten eftermiddagslurstagare. Det är jag. Åtminstone i perioder. Jag är två meter, kökssoffan max en o en halv. Soffan kan få stå som symbol för det hela o jag kan bara stå som symbol för mig själv. Spårvagnarna rullar genom skallen på sjuans spår o här utanför slår basen igenom i en bil en kort stund o snart står ännu en lost soul på den lilla trappan o tänder ännu en cigarett i ännu en evig sorg som aldrig riktigt tar fart o snart far den dunkande bilen iväg igen o jag tror inte att vare sig det ena eller andra betyder så mycket. Man inbillar sig bara det. Livet är STORT, VIKTIGT, ENORMT, FANTASTISKT, KOMPLEXT, SPÄNNANDE! Så är det väl bara o inte mycket att göra nånting åt. Så går jag o så går du o fåglarna börjar sjunga igen framåt tre på natten o jag går aldrig hem igen, jag är hemma nu. Eller går man bort när man tror sig vara hemma? Ligger det i sakens natur? Från norr gär vägen bara söderut, från in går vägen bara ut, från väst finns bara öst, från liv finns bara död, från död finns bara liv, från fria horisonter till brutna. Let me know when I´m at the end of the road!

En pojke talar om för en flicka här nedan utanför fönstret att han älskar henne. På ett egendomligt - men dock - vis, säger han detta viktiga, detta en man inte säger om han inte menar det, ej heller en kvinna. Han är full, det är säkert hon också, dom är inte gamla men unga människor MENAR vad dom säger. Jag sätter lurarna över öronen o lyssnar inte mer på dom men på herrar som menar vad dom säger fortfarande om saknad, kärlek, liv o död. Är det vad ungdomligheten i rockmusik handlar om?







2007-05-23

"Sverige, Sverige, älskade land" o några rader ur "Den Blomstertid Nu Kommer" slog mig i morse när jag fick njuta av allt det här som är direkt runtom oss. Bergen drunknade i dimman som höll luften fräsch o dofterna så tydliga att man nästan kunde ta på dom. Vita blommor i grönt gräs, kor som lojt glodde, en grässträng i mitten av vägen, fåglarna - alla fantastiska fåglar som är hemma här igen, sjön som ligger som en gammal vis kvinna vid klipporna o sakta slipar sten. O sniglar på marken som sakta stretade, jag vet inte vilka mål en snigel har i livet eller med sin dag - att blir fler sniglar kanske - men dom höll mig sällskap, liksom myrorna o flugorna o hästarna o vattnet under bron vid kvarnen. Liljekonvaljerna står stolta i vasen i fönstret när jag kommer hem o sju skedar Mollbergs Blandning till fem koppar vatten gör arbetsdagens inledning sällskap o ytterligare en sångrad slår mig: "Det är gott att leva, trots allt".







2007-05-20

Lördag kväll i den här delen av världen o varför verkar just den här delen av världen vara så dyster? Som om ingenting händer här. Ingenting händer här. Men det gör det ingen annanstans heller. Man kan somna ensam på ett hotellrum på fjortonde våningen i Tacoma med en urvattnad jetlag-fylla i bagaget o ingenting annat har hänt där än just ingenting. Livet är inte så förbannat viktigt nånstans om man inte gör det viktigt överallt. Här dricker pojkarna flickorna fulla o hoppas på lite hångel. Här gråter döttrarna över sina grillande morsor som tvingar dom till hemmavarande all night long. Här vandras till park med avslagen cola-grogg. Här är inte mer men ej heller mindre. Här är ett sätt att leva o flera sätt att dö. Här skrivs dikter som läggs i skrivbordslådor o här krossas o föds drömmar om nåt annat, nåt bättre, nåt större, nåt mera fantastiskt. Härifrån reser man, reser kvinna - inte hit. Här doftar syrénen mer än någon annanstans. Jag minns plötsligt kvällarna, nätterna när jag tog mig lite varstans via velociped med en sexpack öl på pakethållaren o skratt, skratt, skratt o N som tog hem en kopparorm, nej - två, o jag slog igen dörren med en smäll o bad henne lämna mitt hem i sällskap av dessa två förskräckliga varelser. Sånger föddes. Bra sånger. O det var högtryck som ställde solen riktigt högt på himlen o det var lågtrtyck som höll liv på marken. Det var mycket då o det är mycket nu. Av allt. Av liv o rörelse. Naturligtvis rör det på sig bara man ser till att det rör på sig. Eller hur?







2007-05-17

Allt man ser om man tittar ut genom mitt köksfönster är ett antal andra köksfönster insprängda i en annan lika trist o putsad gulbrun fasad. Om man inte tittar efter. Tittar man lite mer ordentligt så ser man att framför den där fasaden växer ett träd i skuggan. Det gör sitt. O i alla dessa fönster om kvällen kan man se hur det speglar sig från en massa gatlyktor från gatorna runtom som man aldrig ens trodde skulle nå halvvägs in mellan dessa hus. Ibland sitter jag ensam i köket, blott i sällskap av en sexpack o lite vacker musik o då kan jag se hela vägen till månen. Det är en fin resa att göra o den kostar ingenting. Det är tyst i lägenheten o allt som hörs är suset av en bil som susar förbi ute på gatan ibland, nån ilsken moped kanske, svaga röster som hemlighåller för mig men avslöjar för varandra, en vind som drar förbi. O allt sker på marken, bland dom andra medans jag själv är bland molnen bland dom andra. Nedanför fönstret finns en gräsplätt som är kanske 2 gånger fem meter stor. Det är tio kvadratmeter gräs, inte mycket, men en hel värld för ett barn som springer runt där. O luften som sveper in genom det där fönstret har väl varit lite varstans kan jag tro; i lungorna på Lanois eller svepandes över vindrutan på en bil som far över Irlands smäktande landskap eller som ljudtransportör på en konsert med Perssons Pack. Allt är möjligt o den geografiska placeringen kvittar lika. Sjung om större, skriv om större! Jag tar en mellis till o far vidare genom rymden, vidare, vidare. Gör livet vidare!







2007-05-05

Låt mig härmed konstatera att "Johnny B. Goode" av Chuck Berry är en rent enormt fantastisk låt! Den är oerhört befriande att sjunga, den svänger i texten, alla vet vad den handlar om, alla hjälps åt. Vi måste få Johnny att dra iväg från den där hålan djupt inne i Louisianna, ut i världen o han måste få fullfölja sin mission, ge sig hän åt sitt kall. Alla dammiga, ölstinkande, rökande, svettiga, tuggtobakstuggande, junkfood-ätande, avklippta flanellskjortsbeklädda snubbar i keps o vansinnigt snyggt skitiga jeans har fattat. Det svänger om Johnny! Alla damer har fattat det också. Till o med hans morsa har fattat o hon ger bränsle åt drömmarna o ser sin son med ett stort band bakom sig. Nåväl, jag vet inte hur det gick för Johnny o morsan hans o drömmarna o gitarrerna o världen. Men jag vet att en sån låt har gett bränsle åt drömmarna för en mängd flickor o pojkar på sina rum, tragglandes med rockintrot, kanske det enda. Det enda rätta, åtminstone. O det har fött många bra gitarrister. Tack för det, Chuck!