Juni 2008


Arkiv

2008-06-28

Med sjön som backdrop sjöng jag vackra "Öppna Landskap" till sist ikväll inför en publik under tälttak i duggregnet. Båtarna låg alldeles stilla i vattnet där ringar av droppar spred sig o blev del av kretsloppet, det som pågår hela tiden, alltid, för evigt. Naturen. Den som inte ens den stora starka människan rår på. Nu sitter jag här med dörren på glänt mot världen därute o det doftar så fantastiskt gott ikväll, inatt! Jag suger in o blir väl nåt slags del av det där jag också, det där kretsloppet. Vare sig jag vill eller ej. Jag vet att sängen lockar föga inatt; vakenheten med nattens trygga mörker därute gör gott inatt! Jag lutar mig tillbaka o väntar inte på nånting, längtar inte till nånting, vill inte nånting speciellt nu. Tänker på städer. Vad som blir ens stad. Min blev Stockholm. Den är vacker o gåtfull. Den är en hygglig historia. Den blev aldrig ett hem - tillfälligt möjligen - men den blev aldrig ett hem. Den är röra o värk i ben av promenader, den är tomhet på kaklade barer, den är desperation i ungdomens famn. Den är vild men var vildare, den är liten o var större. Den är tom o jag försökte fylla den. Nu är den bara en fin plats på jorden o det är ju inte så bara. Den är inte käck, tack o lov! Nåväl; städer är en bråkdel av mitt liv, jag har besökt dom o vänt åter hem till mitt hem utanför staden. Sitter bara här denna fuktiga afton o tänker på detta, att man får sin stad, en silhuett som etsar sig fast i minnet, en säng i en lägenhet med det tysta trapphuset utanför, en sång på nån bakgård med nån lämplig ljudpolis som vrålar åt en från andra våningen att hålla käften. Man får sin historia, eller man kanske bygger den själv, men den blir o den blir vad den blir o inte mycket är att göra åt den. Jag sitter här denna afton o rätt mycket har fallit omkull ikväll. Vem kan sjunga? Få. Dom som har nånting att säga, antar jag. Men jag sitter här denna afton o världen har vuxit ytterligare några storlekar. Den gör det när man motsätter sig själv. Den gör det när man ler åt sig själv o säger: Vafan!? Det är som det är o det kan rubbas om jag tillåter att det rubbas. Världen växer!





2008-06-21

Det är dag efter midsommarafton. Såna dagar kommer också, tro mig. Kväll snarare o jag varvar ner med lite svalt, vitt vin o ett par Carlsberg o Daniel Lanois. Tog en frisk o lång promenad idag i regnet, i solen o en skabbräv smet undan bara några meter från mig, orkade väl inte förrän faran var allt för nära. Jag fortsatte fort, jag svettades o hjärtat dunkade o slog hårt därinne i bröstet o jag borde gått försiktigare, men jag stretade på o spelade hjälte för mig själv. TV:n blinkar frenetiskt nu igen, flugorna surrar o stör o förökar sig nåt alldeles förskräckligt. Jag bygger en vacker värld inne hos mig själv nu igen med musik i lurarna - Gram Parssons - o himlen därute o alla männsikorna; lyckliga, galna, vilda, vilsna, fulla, bakfulla, giftaslystna, hungriga, törstiga, frusna, varma. Jag bygger en värld nu som rasar snart igen, jag bygger en värld därför att jag måste o därför att den som byggdes åt mig inte är tillräcklig. Johnny Cash o Willie Nelson i lurarna nu o jag vaggas in i nåt annat tillstånd, nåt nytt tillstånd. Jag är lyckligt lottad; jag kan sitta här denna afton i lugn o ro o njuta av dessa män. Jag läser Lundells senaste o tycker det är en fin roman såhär långt. Hans romanfigur sitter därnere på sönderturistat Österlen o dricker sin chardonnay, sin Heineken, sin starksprit emellanåt. Han målar o det är en kamp. Jag kör min Chevrolet med sina sex cylindrar. Jag skriver mina sånger o det är en kamp. Jag ger mig ut o sjunger dom ibland o det är en kamp det också. Men just ikväll är det ledigt, fritt, tyst, tomt, skönt att vara själ i den här kroppen. Jag njuter! Jag tittar ut genom fönstret med jämna mellanrum o ser midsommarhimlen tyna sakta bort. Juni - snart juli o det känns som augusti redan, det känns som om det är över för det här året. Har det alltid känts så? Har den här septemberkänslan alltid varit så i främsta rummet? Jag vet inte, men hjärtat dunkar hårt därinne i bröstet o jag kan inte annat än att låta det vara så. Höst eller vår eller sommar; det bråkar mest hela tiden. Nu lyssnar jag på H. Hellströms "Vaggvisa För Flyktbenägna". Livet blir lite trivsammare.





2008-06-19

Dag innan midsommarafton. Regn därute men det skiter jag i. Det är Sverige i Skandinavien; det är som det är. Jag klev in på en fantastisk fest igår efter att ha tjackat Håkan Hellströms "För Sent För Edelweiss". Jag satte den i CD-slotten i min bil o jag började le o tänkte att detta är friheten jag saknat! Det här är en röst jag längtat efter! Så. Förbannat. BRA! Den mannen kan sjunga! Den mannen kan roa! Den mannen har all ungdomlighet rock ´n roll kräver. Snyggt konvolut, bra låtar. Snyggt skött! Rösten som fångar en o som inte släpper taget. Lusten till det. Som man saknar hos Rongedahl, bara för att nämna nåt guldkorn bland alla guldkorn på den svenska estraden just nu. Som är schlager o smink mest. Som är känlobefriad o tämligen trist. Som är Wells blanka flygellock på Vadstena slott. Hua! Ingen sjunger ett så snyggt distat "GBG regn" som herr Hellström. Ingen skulle kunna sjunga det över huvud taget. Stolt idag över att bo i samma land som en sån hjälte. Jag får vara ung ett tag till. Jag som trodde jag skulle falla med gamla hjältar Neil Young, Shane MacGowan, Lundell, Springsteen, Van Morrison. Med flera åldersstigna stars. Jag som tyst viskat om sena nätter att det kanske är över snart. O så detta! Jag fäller en tår. Dagen innan midsommarafton. När kylskåpet är fullt av sill, gräddfil, gräslök, O.P., Carlsberg-mellis o skafferiet dignar av knäckebröd o färskpotatis. Märkligt ikväll, men det är första kvällen sen april som jag tänt en lampa i lägenheten. Dagen innan midsommarafton. Årets ljusaste dag, är det inte så? Det är imorgon alla levnadsglada, rejäla, svenska herrar säger följande:
- Nu blir det bara mörkare!
O man tappar lite hopp igen. Man som just hade fått lite i o med den där O.P:n o dom där mellisarna o sillen o potatisen o svenskheten för en gång skull. "Nu blir det bara mörkare!". Man häpnar över hur många gånger man hört dessa ord. So what? Som om man inte visste det.
Ett tätt regn sveper förbi byns kallblåa lyktor. Det är som oktober eller mars eller vilken språngbräda in till nåt annat som helst. Jag håller mig vaken o längtar efter en midsommarnattsdröm. Jag har sett nog nu av skräp o avsaknad av förstånd. Häromveckan talade jag med en kvinna som tyckte jättemycket om min musik. Hennes chef hade bränt av mina skivor till henne. Sa hon. Till mig. Alternativt kunde hon o borde hon ha varit tyst. Jag log som vanligt. Skulle jag ha reagerat o skällt o surnat? Nej, det ville jag inte bjuda på. Regnet är ihållande, det lär kyla ner alla hemlösa inatt. Gatlyktans plastkupa är trasig, nån snöboll tog den i vintras antar jag. Häromdan köpte jag ytterligare en skiva, Willie Nelson, samling, hade hört det mesta förut men ville höra det igen. Från skiva. På riktigt. O som det känns på riktigt när orden sjungs ur dom lungorna! Jag har låtit bygga en Telecaster nu med f-hål o kantlist. Måste hylla countryns mästare på nåt sätt. Det är mitt. Hollow body. Lite som Weylon Jennings. Higway man bland dom andra. Hur många av dom lever nu? I procent: 50. Johnny Cash är borta, liksom Jennings. Kristofferson o Nelson lever. Nelson är 75 bast o spelar o sjunger som en Gud fortfarande, var i Sverige nyss. Kris Kristofferson är på väg, läste jag. Till Dalhalla. Där jag antar att Robert Wells ska sänka ljudvolymen ytterligare några snäpp i sommar också. Gränserna raderas ut o stålarna styr. Det är tufft o trist.

Så; Håkan Hellström är hjälten inatt o länge framöver. Han sjunger livet ur lungorna, han dansar, han ler. Bara det. Han ler. Glad midsommar! O säg nu inte att det bara blir mörkare.





2008-06-09

Det svalnar av framåt kvällen o dom sista vrålande bilarna gasar ett sista varv runt byn. Ljudet från mopedernas ilskna motorer surrar som bin i luften. Det talas om lågtryck nu o jag ser molnen torna upp sig borta i öster. Det är måndag. Jag behöver en bra sång.





2008-06-06

Nationaldag. Sverige lyser som vackrast; blå himmel, gula kors mot den vajar lojt i varma vindar. Jag sitter på min balkong o dricker - dagen till ära - en iskall Carlsberg LITE. Leve Sverige o leve Danmark o leve hela världen! Såg en dokumentär på tv häromdagen från United States of America om kristen tro. Deras Gud vill inte jag tro på! Ej heller deras Jesus. Nån snubbe där med ett febrigt, fastklistrat flin på sina ljugande läppar predikade mot homosexualitet, naturligtvis. Några år efter det att dokumentären visades avsattes hycklaren för att det visade sig att han gick till prostituerade manliga. Deras Gud vill jag inte tro på! Ej heller deras Jesus. Jag vill tro på nåt gott o gör det också! Ibland kan det vara svårare att hitta, men jag tror att det finns där nånstans; inom varje människa o i varje gathörn o i varje droppe vatten som sugs upp av varje träd. Dock ej under taket på en church in the united states med en svettig, skrikande galning där framme vid altaret. Där finns bara rädsla o så fort rädslan driver människan till högre makter blir det farligt o underligt o skrämmande.
Sitter jag o tänker denna underbara eftermiddag. O snart samlas vi i parker o hembygdsgårdar för att fira att vi är svenskar. O vi skäms lite försiktigt. Vi firar bara litegrann, som om vi är rädda för att bli påkomna. Tonerna från nån liten fiol sveper lugnt i brisen o det kanske inte finns så vansinnigt mycket att vara stolt över. Naturen, visst; men den skapade ju inte VI, vi skötte bara om den. O gör väl knappast det heller längre. När bönderna undrar över hur vattnet ska räcka till i torkan står svenssonsvensken o vattnar sin löjliga gräsmatta tills den fullkomligt dryper av dessa dyrbara droppar. Gräsmattan måste vara grön o saftig, åtminstone svenssonsvenskens äckliga. Min får gärna vara torr o gul, den lilla plätt jag har. Det Sverige tror inte jag på. Jag tror på ett Sverige där vi begriper att förstå varandra, att dela med oss. Jag tror på ett Sverige där människor vill vara, ett välkomnande land, ett folk som vill hjälpa till o ta emot dom som inte fick det så bra. Jag tror på ett Sverige med faluröda hus o knogvita knutar. Jag tror på ett Sverige med gula gräsmattor om naturen tycker att det ska vara så. Jag tror på Gud i naturen. Låt den svenska flaggan vaja idag som en öppen famn mot omvärlden, dansa samba runt flaggstången, ät gulasch-soppa, dricka sake eller en öl från Danmark. Gör det, så kan vi skåla med varandra! Skåla för Sverige!