Juni 2007


Arkiv

2007-06-28

Intervju med Al Gore på burken, Stina intervjuar, jag käkar Milanese-soppa o varma mackor med ost o dricker litervis med mjölk. Ibland är juni så hård. Som nu. Lovar mycket o håller alldeles för lite. Vinden o regnet piskar rutorna. Jag värmer mig med Josef Zackrissons power ballad "Följ Mig" o piano ballad "Kom Nära". Fantastiska sånger o en enorm röst! Bra skiva rakt igenom. O vänder emellanåt blicken uppåt o utåt gården via fönstret o ryser till igen. Men det blir bättre. Snart är juli här, årets lördag, som Lundell sa i sitt sommarprogram. Årets lördag o då blir ju augusti årets söndag. Eller kanske såhär numer: Juni - fredag; juli, augusti - lördag; september - söndag. Oktober - måndag o back to work, även om sommaren kanske är som allra mest jobb för oss musikanter o man sitter i Mercan på väg hem o dimman som ligger tung över sjön, älvor dansar, långa grässtrån på bilmattan som fastnat i stövlarna när man sagt hej då o en sista öl o det skrattas o känns tacksamt o man förstår varför man är i det, mitt i det, man förstår hur man står ut med alla baksidor av det, man förstår till o med att man kan drista sig till att älska det, detta musicerande, sjungande, spelande. O man blir alltid ung med gitarren runt nacken, ung igen, ovan citerade man kallar ju rockmusik för "ett evigt ösande ur ungdomens källa". På gott o ont, naturligtvis. Man ÄR inte ung hela livet även om man VILL VARA det. O till sist vill man nog inte det heller. I alla fall inte jag. Man vill bli man. Man vill bli man o se älvorna dansa över sjön om sommarmorgnarna med samma ilskna tjut i öronen som minner om ännu en kväll där man fått ösa ur ungdomens källa. Man vill bli man!







2007-06-21

Ömsom vin, ömsom vatten. Mest vin nu, vitt o svalt som natten. Natt innan midsommarafton o trafiken brusar som vanligt därute, långt därute, långt härifrån. Jag behöver sånger nu! Kom sånger, kom till mig o gör mig till vad jag är. Det finns sånger så självklara, en sång bör alltid vara självklar, men det finns mer eller mindre självklara sånger, mer eller mindre sanningsenliga sanningar. Självklarheter o sanningar kan bli trista ord i sammanhanget om inte känslan finns där. Så kom sånger, med känslosamma sanningar o led mig ut till branterna, till sluttningarna, till höjdrädslorna o tvätta bort dom! Låt oss sjunga om det sanna, det sanna för oss o för dom som vill förstå men som inte kan till slut. Det verkar bli en dyster sommar för ambulerande musikanter detta år. (Ursäkta detta abrupta byte av samtalsämne). En dyster sommar. Varför jag tror så vet jag inte, det bara känns så. Var är vildarna som binder folkmassorna till sig? Är Gessle nånting att luta sin sommar emot? Nej, inte för mig i alla fall. Det är så förbannat snällt o intetsägande o framtvingat. O hans flin pryder landet o jag tycker mig kunna skönja en osäkerhet i det där flinet. Inte för att Gessle personligen kommer att drabbas av det slugiltiga mörkret till slut, utan för att osäkerheten i det där flinet säger att den här sommaren är den sista på nåt sätt. Som en sista sommar med den stora kärleken. Det är över när september är här o äntligen kan man andas frisk luft igen! Changes. Big ones. Tror jag. Alla dessa schlager-akter som glider landet runt i sponsrade bussar räknar jag inte ens i denna domedagsprofetia. Dom har alltid funnits o kommer alltid att finnas. Som ungdoms-acne, ungefär. Dom ger ingenting, dom tar ingenting - låt oss lämna dom därhän! Men nånting är över. Rolling Stones kommer i början av augusti. Välkomna! Men det är inget nytt, inget argt. Det ska det inte vara o det är det inte. Det är världens bästa gitarriff o det är världens mest karismatiske sångare o det är trumspel som alla önskar sig. Men det är mycket "då". Historien som ett ok. O alla nya herrar o damer komprimerar sina album så förbannat så det är ju alldeles olyssningsbart. Låter jag bitter? Ömsom vin, ömsom vatten. Nästan bara vin ...





2007-06-15

Sätt dig ner med den där gitarren o sjung en sång för mig eller var tyst! Kanske hellre tyst. Det brukar sluta bäst så, var det än slutar. Men sjung om du vill. Det är ju det sången är till för. Att sjungas. Allt annat är kuriosa - billig, äcklig, vidrig kuriosa. Den som inte kan sjunga en sång bör inte ens försöka. Syftet måste vara det enda o det måsta vara från början; att VILJA säga nånting o kanske klä det i toner, inte tvunget, en sång kan vara tonlös, men att VILJA! Inte stå sponsrad på scenen med tretusen trevligt dressade flickor o pojkar vrålandes därunder. Inte så. Finns ingen sång där. Finns ingen sång, ingen musik där sponsringen finns. Finns bara en längtan efter - efter - efter - efter - efter - ja, vad? Ingen hunger, ingen vilja uppåt, utåt, framåt, bara en vilja att få uppleva ruset om o om igen i evighet o bubblan spricker. Det gör den alltid o i vilket fall som helst, så vad finns att diskutera? Det ärliga uppsåtet? Kanske. Men vad är skillnaden? Mellan att sjunga en sång o att viljelöst kasta ur sig en låt? Jag vet inte, men kanske kan det vara att en sång måste sjungas o en låt helt enkelt kan framföras. Kanske o i så fall; vilket gör du helst, baby?





2007-06-06

Jag har utsett den bästa sången att promenera till efter många års knallande o ett genuint o grundligt förarbete. Härmed utses "Evangeline" av U. Lundell till "Bästa Promenadsång Detta Sekel o Förra".
Låt mig förklara: Introt, det egentligen ganska simpla keyboard-introt, andas frihet eller rättare sagt; det andas, det kan räcka så. Det pumpar, det vill iväg, det strävar vidare! Sen en baskagge o en virvel för att skjuta iväg kompet som lyfter dom enormt snygga inledande gitarrslingorna lirade av herr Bark o som genomsyrar hela sången. Dom liksom vandrar i sig dom där tonerna, snyggt o behagligt över gitarrhalsen. Well, well; alla intron har ett slut. Så även detta. Men misströsta ej, vandrande broder eller syster i livet - det är nu det börjar!

"Jag gav mig av i gryningen, ett stilla regn, en hund som vän, jag gick ut mot havet än en gång"

Du kan knalla till månen på den textraden! Åtminstone från havet i väster till havet i öster via ett magplask i Vättern. Sedan:

"Långt innan ..."

Det är också två oerhört behagliga ord i fin kombination. Långt innan. Man känner den där behagliga känslan av att vara själv, inte ensam, men själv. Hunden som sällskap, havet som mål, regnet som sällskap, ännu en dag som mål. Ingenting annat. Sedan rader om "mitt hem ..." o "min sång ...". O tillbakablickandet, brända skepp o broar, trasiga dagar o nätter men all skog mår bra av skogsbranden, all jord behöver bli svedd ibland o ge näring åt nytt liv. Fängelsedörrar på glänt, du får den frihet du tar dig, du har nycklarna! O så återigen texten i refrängen; det gås o det vandras. Det rör på sig. Det är en roadmovie när den är som bäst. O så dragspelet. Får jag drista mig till att låta tideräkningen sönderfalla i två delar, den före Magnus Linds dragspelspålägg o den efter? Det är suss-ackord o add-nio mest hela tiden, men låt oss för allt i världen släppa teorin o bara känna in detta. Vilken magi! Så stort! Detta i kombination med Barks gura är en mycket lyckad kombination, minst sagt! Den ena med distinkta tonerna, stegen mot havet o den andra med dom svävande, vinden. O detta flyhänta, dessa vandringar över gitarrhals o klaviatur. Så befriande! Så från början till slut! Så mitt tips idag får bli detta: Köp Lundells "Evangeline" o sätt ett par hörlurar över öronen o lyssna på titelspåret. Tro mig: Du kommer gå långt!