Juli 2008


Arkiv

2008-07-22

jag tror vi flyr rätt in i solen
den stora, runda
enorma, gula
jag tror vi flyr rätt in i solen
den som vi levt i skuggan av
jag tror vi flyr rätt in i solen
vi springer tills vi lyfts vidare på vår kärleks armar
vi lämnar det jordnära
vi går upp upp upp
jag tror vi flyr rätt in i solen
o blir ett med ljuset
två bland strålarna
o ger ljus åt fälten
dessa böljande gula
gröna
o lila
jag tror vi flyr rätt in i solen
o svävar runt jorden
några tusen varv
o värmer alla frusna
jag tror vi flyr rätt in i solen
hand i hand
jag tror vi flyr rätt in i solen
nu idag
mon ami
det är där vi hör hemma till sist
jag tror vi flyr rätt in i solen
det är dit vi ska
det är dit vår längtan önskar ta oss
jag tror vi flyr rätt in i solen
hand i hand





2008-07-21

Fönstret står öppet på toaletten i svala sommarkvällen o dofterna av gräset, blommorna, träden väller in o jag suger in allt det där o jag tackar naturen för dofterna o vyerna! Jag blir stående o kastas runt i mitt förflutna o hamnar på vändplanen på barndomsgatan innan jag plötsligt sitter på en säng i min första lägenehet en bit längre ner på samma gata där jag sitter nu. Poppeldofterna förflyttar mig. Kastar mig mellan ´84 o ´94. Kastar mig mellan nu, 2008 o då.
Då?
Allt som var innan nu. Nu ser jag girlsen dansa i huset mitt emot o jag tänker på då, när vi röjde hela min lägenhet ren från onödigt möblemang, vilket var allt, innan vi dansade oss svettiga till Peps Persson. Alltid Peps Persson. O sen baddade vi hela lägenheten i billigt rödtjut innan morgonsolen trevande o tveksamt letade sig upp över hustaken igen. Då satt vi kvar på trappan, några sista hjältar o tömde det som fanns kvar o vi ville äga världen o vi visste allt! På nåt underligt sätt visste vi allt. Som alla under tjugo naturligtvis har gjort i alla tider. Vi rökte som borstbindare o rullade knastrig Kalmar Nyckel i Rizla-papper. Gistna bilar på gårdsplanen där ingen jävel hade att göra! En del kallade det där huset där jag hade lägenhet för råttbo. Det gör mig stolt! Jag offrade nåt för gode vännen gitarren, gode följeslagaren musiken. Jag sket i äcklig kvadratmodullägenhet med vidriga gardiner. Jag sket i alla andras idéer om hur det skulle vara! O vintrarna kom även då o jag eldade i vedspisen som fungerade så fantastiskt bra, som värmde så fantastiskt gott! O om mornarna tassade jag trappan ner där vedspisen inte värmt upp luften, där det var minusgrader, innan jag nådde badrummet o en varm dusch. O vår o höst - det var då som det är nu ungefär. Med den skillnaden att värmen nu är jämnare fördelad. På alla sätt, liksom. Jag cyklar fortfarande backen ner o jag ser sjön därnere som jag såg uppdämningen i kärret som barn; nåt svalt o svart o lite farligt. Min son i stolen där bak klappar mig på ryggen så enormt behagligt o jag trampar vidare. Vad annat finns att göra? Vad annat finns att göra nu än att tacka för det allt det här? Jag tackar för allt det här genom att sjunga vidare, genom att försöka hjälpa dom som inte fick det riktigt så bra, jag tackar genom att källsortera, genom att försöka vara vettig. Jag tackar genom att försöka stava rätt, genom att försöka köra försiktigt, genom att vägra foppa fucking tofflor o andra bevis på mänsklighetens förfall. Jag tackar genom att aldrig bli som dom som blev som dom. O fönstren står öppna överallt i lägenheten nu o dofterna krockar framför näsan på mig o blir till ett virrvarr, en sensommarkrasch. Nu kommer eftertänksamhetens tid, den som doftar äpple o har tvestjärtar i brevlådan, nu saktar tiden ner o telefonerna tystnar o syrsorna gnisslar. Jag vaknar upp ur en tid av huvudet i sanden som är giggande o farande, jag drar sakta upp skallen o hör vågskvalpet, det stilla o jag börjar närma mig kärnan igen som september närmar sig o den är klar o vacker som en nyfödds vilja.





2008-07-09

Var jag på Springsteen när Springsteen var i Göteborg senast? Nej, jag var ju inte det. Jag såg honom i Stockholm ´99 o han var den förste o hitills ende som fått mig att dansa på konsert. Jag har sett honom några gånger sen dess o inte dansat alls av olika anledningar; det har varit måndag, det har varit trött, det har varit MENINGEN att man ska dansa på Springsteen-konsert därför att kvällstidningarna har intervjuat flertalet kändisar som har sin egna, speciella relation till mannen o som säger att det ska vara så. Då låser sig steget för mig. Då blir jag stilla o trist. O det var den rädslan som gjorde att jag inte gick på Springsteen på självaste Amerikas nationaldag. Han är deras nu. Han var min o jag minns hur han blev det. Jag arbetade som dräng på en gård strax här utanför när jag var på väg ut ur tonåren o in i livet o jag kom att lära känna honom via radion i traktorn. Jag kom att slås till marken av en efterlängtad hjälte. Jag köpte "The River" på CD o körde bärbar CD-spelare när jag harvade fälten ständigt med en cigarett i munnen. Han visade en ny väg, öppnade en dörr som stått stängd. Han sjöng "Drive All Night" så tårarna rann, han rockade som rock ska rockas i "Sherry Darling" o han sjöng så förbannat bra i "The River". Alla skivor köptes sen o han tog mig igenom en rätt präktig kris våren ´99, strax innan den första konsertdansen. Sen kom en ny sång - när kan det ha varit? Jag vet inte, men sången hette "Lift Me Up" o jag relaterar till en kvinna fortfarande, en speciell, en märklig. Hon blev till en blues därinne i blåsjälen, en sorg, en undran. O sången - skriven på andra sidan Atlanten - tar mig ännu idag tillbaka till den där känslan, den där känslan av vanmakt när man inte kan styra över kärleken. Hon rökte neurotiskt o hon drog in i mitt liv som en storm o försvann som en. Jag såg henne härom dagen o hon hälsar knappt längre o hon har förlorat sin forna glans; hon blev en mysbyxemadonna. Jag saknar henne inte det minsta, men hon förknippas med den där sången, den gör ont varje gång jag hör den därför att det gjorde ont då o där, allt det där. Sen minns jag att jag köpte "Live In N.Y.C." på Pelles Photo ett par dagar innan officiellt släpp o jag slogs till marken igen. Detta var den största musik jag ditills hört! Det finns en massa minnen förknippade med Springsteen o dom är vackra som en balkong med utsikt mot det eviga havet, men den här gången behövde nån annan min biljett bättre än vad jag gjorde.





2008-07-08

Det är kallt den här kvällen; det är kallt som om det vore september eller april. Det är juli. Det ska bli varmare. Sitter här en stund i den stora evigheten mellan alla gigs o alla bestyr o har stängt av en stund. Det är ett märkligt ljus över dalen som om det kom från nån främmande riktning, från nån främmande källa, som om en stand-in får sköta ljuset ikväll. O så är det kanske. Det har nog varit så länge, att en stand-in har skött ljuset. Nån som inte kan så bra. För ljuset har varit trist o felriktat, dimmigt o sjukt. Jag har misstänkt att det kanske aldrig blir bättre till o med, att ordinarie ljustekniker aldrig kommer tillbaka o kanske är det så. Kanske är det så det är att bli äldre; ljuset förändras litegrann hela tiden. Anyway, ikväll är det som det är o det är märkligt o underligt, molnen visar stolt en vid o stor himmel som skimrar i kallt blått o kallt rosa. Det är klart o det vita är vitt o det röda är rött. Jag har läst tidningar idag som alla andra dagar o jag förundras knappt över dumheterna längre. Det står där - skrivet - o det slarvas o det stavas fel o det råder en förbannad inkonsekvens. Den lokala blaskan är i det närmaste oläslig. Jag borde inte bry mig om det men jag kan inte låta bli. O det är tusen bilder på varje uppslag o INGEN bild är bra o alla är tagna av "journalisten". O här på landsbygden undrar man varför alla flyttar till storstan. Jag kan ha en aning, faktiskt. Jag kan ha en aning om varför en ung människa med talang vill härifrån. Här kvävs man i skit. Det gör man i storstan också men man har där en möjlighet att resa sig upp över det o välja nåt annat, nåt som är bättre. Jag var på krog sist jag var i storstan o fick service o god mat. När hände det här sist? Jag minns det inte längre. Här finns kvaliteter, absolut; här susar det i björkar o en regndoftande asfaltsväg strax ovan kärr på båda sidorna är i det närmaste oslagbart men när all den där naturen bara kväver en o man vill få sig en rejäl skiva kultur eller ett stort glas kall öl eller en bit god mat - hur gör man då? Åker till Linköping? Knappast. Sist jag var där för att äta god, spansk mat var den stolliga servitören så vansinnigt mån om att berätta trista historier o skrämma min son att jag VERKLIGEN började tappa tron. Var finns stilen o klassen? Var finns servietten över krökta armen, var finns bugande männen o nigande kvinnorna? Inte här, inte där. Här finns nödtorftigheterna, ingen extravagans. Ikväll är ljuset märkligt över dalen o jag undrar när ordinarie tekniker kommer tillbaka o dimrar allting tillrätta igen.