Januari 2015

Arkiv

2015.01.31

Jag pratar med Bonny (inte den bittre, dock); han tycker mina blogginlägg är för långa. ”Du är för lat” svarar jag. Här ska han få! Det är lördagkväll o nyskottat; den där snön gör mig verkligen helt slut fysiskt. Tung o blöt som februari själv. Nu på tv om Laleh. Jag gillar henne, mycket. Går sin egen väg, den vackraste. Schysst Cheva genom dom norrländska skogarna, där man en gång vill åka, kanske bo till o med. Nedlagd gammal skola o allt det där. Vemodet. Tystnaden. Det att få vara med sig själv fullt ut. Vackra vida vidder. Kanske det en dag.

Kisadraget med Bill Öhrström häromkvällen o det fick spelas blues igen. Det var fint o jag tror jag hittade tillbaka till varför jag överhuvudtaget spelar. Jag har undrat över det en del på sistone. Man ska nå den där känslan därinne som man aldrig annars når, det är först då man förstår. Ser man på; det rimmar, alltså är det sant. O den där känslan är så alltigenom god, så fin, så skör, så kortvarig, så flyktig. Som lyckan, ungefär. Eller sorgen. O det handlar inte om att spela rätt eller fel eller långsamt eller snabbt eller mycket eller lite; det handlar alltid om att på ena eller andra sättet nå den där känslan. I mellanrummen mellan tonerna eller när man träffar dom. Jag ska inte analysera för mycket, då kanske det går sönder. Det är som sagt skört, det där. Nästa gång, den 26 februari, kommer gode Staffan Hellstrand. Det ser jag mycket fram emot. Då ska dom sköra strängarna vibrera igen.

Allright, jag får erkänna, det är Dylan i lurarna igen. Den här gången "Love minus zero/No limit” från ”Live at Budokan”. Det svänger, minst sagt o Dylan sjunger med en sån fantastisk självklarhet att man inte kan bli annat än … ja, häpen. Så stort, så fantastiskt. Numera ser jag upp för nästan allt radioskval eftersom det gör mig på så uselt humör, men om jag en dag skulle råka få i mig för mycket av skräpet är den enda medicinen Bob Dylan. O snart kommer han med nytt, även om Sinatra gjort det en gång tidigare. Det blir nog bra, bättre än det mesta.

Förste februari imorgon o det gör väl ingen glad mer än att vi är våren en dag närmare. Våren o barmarken o Snödropparna därur o förnimmelsen av dofterna av liv o klippsidorna som torkat i den första varma solen. Ett år, förra närmare bestämt, insåg jag först nånstans i februari att det faktiskt skulle bli vår o sommar det året också. Året dessförinnan slet en sorg sönder sommaren o en sån sommar tror man aldrig att det ska bli sommar igen. Eller vår för den delen. Men det blev både vår o sommar o höst igen.

Vintern blir till sommar, o sommar blir till höst igen
O all tveksamhet domnar o jag får vila mot ditt bröst, mitt hem


Skrev jag en gång till en låt som jag framförde som bilaga till ett tal, jag tror det var på Hembygdsgården i Kisa på Nationaldagen. Den hette ”I dalen mellan bergen” o fick sedermera både ny text o musik.

Då möts vi där igen, i dalen mellan bergen, i denna vackra kanjon
Jag har sett dig förr, men nu öppnas ännu en dörr; jag får se din vibrerande ton


Kanske går att göra nånting av en dag.

Ingen av sorg söndersliten sommar, den som var. Ej heller vintern. Men en morbror somnade in för gott härförleden. En färgstark man o jag återvänder till Laleh i några rader som beskriver honom för mig:

Just because it's black in the dark
Doesn't mean there's no color
Just because it's black in the dark
Doesn't mean there's no color


Sov gott, du man av många minnen!

Nu går det mot natt o imorgon ska jag stå pall på ett par skidor utförs. Tur att grunderna sitter. Sist jag åkte, det var kanske tio år sen, gjorde jag det iklädd jeans o poncho. Inget jag minns, men min vän i skidbacken o livet säger att det var så. Jag får lita på honom.

Nu får ni sova gott o tätt intill varandra!






2015.01.28

På tåg mot Sthlm om morgonen, himlen rosarödorange däruppe ovanför dom svepande, tunna molnen; som om änglarna, dystra av januaris sega dagar, trots allt trär en lustig ringdans. Alltför sällan på tåg, jag är alldeles för bilburen med den frihet det innebär. Man borde bli bättre på tågandet, det finns nåt slags poesi i det. Också.

Läste i DN imorse om hemtjänstpersonal i Sthlm som betalar parkeringsavgifter o till o med eventuella parkeringsböter ur egen ficka. Alltså; i detta ytterst tighta schema ska det letas parkeringsplats, kanske gås i tio minuter fram o tillbaka för att leta upp o lägga pengar i automat, för att hemtjänstföretaget inte behagar betala årliga parkeringstillstånd. Kvinnor, framförallt kvinnor, drabbas återigen av dom övergöddas grisarnas girighet. Såg intervju med en man häromkvällen som flängt halva jorden runt i privata ärenden i företagets plan. Skattepengar. Han hade inga svar att ge. Ynkryggen! Det är så dom gör när dom blir upptryckta mot väggen, dom som är ansvariga o ska stå till svars; dom ger inga svar o hänvisar till pågående utredning.

"Petite fleur" vid pianot. Skön låt. O boogie woogie som vanligt. Några vänsterhandsmönster, kanske fyra, som jag alternerar mellan o en uppsjö högerhandsriff. Står att finna på YouTube alltihop. Det är tacksamma, goda tider för den vetgirige. Allt nedbrutet o presenterat i högupplösta videolektioner på nätet, lättåtkomliga, pedagogiska. Finns bara lusten så finns läromedlen. Man får ge sig själv läxor o har man - som jag - ytterst svårt för dignitärer är det inte svårt att motivera sig. Veckans läxa (eller tills jag kan det): tvåstämmigt med högerhandens lill- o långfinger. Är ett grepp ovant undviker musklerna det per definition o man får börja jobba mot sitt lata jag. Ständig läxa: nya tonarter att bli hemma i. Nu: Bb.

Låtskrivandet har rört sig litegrann, ett par millimeter. Har en vacker melodi men ingen värdig text än. Vissa melodier är oerhört kräsna. Vilket hedrar dom; vilket dom ska vara. Bygger om lite i arbetslokalen o ändrar ljussättningen. Som om det skulle hjälpa. Vissa köper gamla gitarrer för dom tror sig finna sångerna där. Jag kan förstå dom. Det är - som sagt - ett frustrerande karvande i hårt virke.

Borensberg i lördags. Jag som trodde, när ägarinnan ringde på eftermiddagen o frågade om jag skulle ta med några kompisar till spelningen, att det var så dåligt bokat att det skulle kunna vara lösningen. Det visade sig att det var alldeles fullt o att ingen möjlighet till fler gäster fanns. Det har genom åren varit o är fortfarande en växande skräck. Blir till mardrömmar om natten. Ens ego är en tämligen stor del av arbetet, på gott o ont. Jag tycker nog egentligen att allt annat än slutsålt är ett nederlag. Vilket naturligtvis sätter viss press. Jag tror att jag har minskat en del på dom egna konserterna av den anledningen. Eller jag vet att jag har det. Det blir en enorm anspänning att checka av biljettläget veckor i förväg. Jag har också kommit på den allt annat än briljanta idén att räkna ut hur många biljetter jag måste sälja per dag för att det ska bli just slutsålt. Inget skönt att ha i skallen. Man borde ha bokningsbolag. Nån som känner sig hågad?

En spelning som jag önskar ska bli slutsåld o fullsatt av andra skäl än mitt ego, äger rum torsdagen den 9 april på Godtemplargården i Rimforsa. Alla pengar, inte allt överskott, utan ALLA pengar går oavkortat till Barncancerfonden. Barn ska inte ha cancer o när jag fick förfrågan om jag ville vara med att utrota den var svaret lätt. Åtminstone vill jag göra vad jag kan. Jag återkommer i ämnet. Torsdagen den 9 april, alltså.

Nu: Dylans ”Jolene” i lurarna. En uppladdning inför dagen så god som någon. Det är ibland den enda artist jag överhuvudtaget står ut med. I hans musik känner jag frihet. Jag kan bli tårögd över första frasen i nåt jag för första gången hör med den mannen. Förklara det, den som kan. Eller inte. En artist som alltid rymt från den bild av honom som andra alltid skapat. Det är stort. Var under helgen i samtal med flera unga människor med artistambitioner som stod i dessa val; att följa hjärtat eller lyssna på - enligt dom - artistiska förebilder. Enligt mig trötta föredettingar utan nån produktion att tala om sen slutet av åttiotalet. Dom ville mena att det var ett svårt val i o med att dom trodde att om man gick i dom slött upptrampade fotspåren av hitmakarna så hade man ju en chans. Inte annars. Kanske är så, men det där hjärtat därinne som ska slå, förhoppningsvis, under lång, lång tid, ska det säljas till nån fånig popfånge med slagdängor? Jag skulle aldrig göra det. Jag vet mitt värde.

Nu får det bli en kaffe med mjölk i bistron innan Sthlm C angörs.






2015.01.22

Låt mig berätta en saga:

Det var en gång en farbror. En arg en. Folkilsken, skulle man kunna säga. Han var så ilsken av sig att folk bytte sida när dom mötte honom på trottoaren. Det var i o för sig väldigt ovanligt att man mötte den ilskne farbrorn på trottoaren - som förresten hette Bonny Bitter - eftersom han hellre åkte bil, men när det hände så bytte man i allmänhet sida. Allt man kan komma på retade sig herr Bitter på; hundar som skällde, hundar som inte skällde, bilar som stod parkerade på ett (enligt farbrorn) fel sätt, bilar som stod parkerade överhuvudtaget, regn, sol, snö, katter om natten, månen, människor som grät o människor som var glada, människor överhuvudtaget. Men just människor som var glada hade Bonny Bitter lite extra svårt för. Det gjorde sig inte i hans liv med glädje. Den var som märklig medicin med en massa bieffekter som gjorde att han inte kände igen sig. Så glädje undvek Bonny till varje pris. Ilskan däremot, den kände han till väl. Eller inte ilskan, för ilskan är i sig ingen dum känsla o den gör i allmänhet ingen större skada; den känsla B. Bitter kände var mer fadd o grå. Den låg som en tung, blöt filt över tillvaron o han vaknade med den om morgonen o han somnade med den om kvällen. Bonny B. bodde med sin mamma i ett rött hus, mitt i en by alldeles intill en landsväg som han alltid retat sig på, han var 59 år gammal o fanns det nånting i livet som han tyckte om var det att få post, vilket dessvärre inträffade ytterst sällan. Men lådan vittjades nogsamt varje dag o om det mot förmodan kommit nån post drog han spontant på smilbandet i ena mungipan o utstötte ett försiktigt: ”Åh!” innan han snabbt sansade sig o tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett hans lilla glädjefnatt.

Dagen då den här sagan tilldrar sig var på intet sätt speciell; B.B. vaknade med den där känslan av att en tung, blöt filt låg över tillvaron o efter att sömnen gnuggats ur ögonen kom han till insikt om att han nog vaknat av den förbannade landsvägens evinnerliga trafik. Efter en stunds sökande efter anledning att krypa ur den trivsamma sängvärmen, fann han den i den ännu så länge ovittjade brevlådan. Han vek ner benen från sängen så att fötterna hamnade på det iskalla golvet men ryggade för en stund tillbaka. Han bet dock snart ihop o kom upp i lodrät ställning, varpå han gick med mödosamma steg in på toaletten där han blev en stund. Efter avslutat besök var han redo för dagen, o den av hans ömma moder dukade frukosten intogs under tystnad o utan större aptit.
   - Det håller sig runt nollan, sa mamma.
   - Mm, mumlade Bitter.
   Det blev egentligen inte mycket mer sagt innan farbrorn vant vankade iväg mot det röda husets ytterdörr där hans beige jacka av vindmodell slappt hängde på en krok. Han krokade ner den o gav sig av ut i den friska kylan för att - just det - kolla posten. Han blev dock snabbt nedslagen av den tomt gapande lådan o knöt handen ytterligare lite hårdare i byxfickan.
   - Fan, tänkte han men sa ingenting utan fokuserade istället på en lastbil som stod felparkerad. Han lät lastbilschauffören veta hur usel han var, innan han med sina små steg gick in i huset igen, där hans mor just lagt sig att "vila frukost”. Det där uttrycket retade alltid gallfeber på Bonny, men han lät det bero o gjorde istället upp en enkel plan för dagen; en sväng med den nya, fina, vita bilen i allsköns ro utan mamma skulle göra honom gott. Eller; ”gott” var ett starkt ord i herr Bitters vokabulär, men det skulle ge honom en stunds paus från … ja, livet; det grå o trista o tunga. Så han gjorde slag i den banala saken o krokade ner även bilnycklarna från sin plats o gick återigen ut i den friska kylan. Den nya, fina, vita bilen låste han upp med en smidig fjärrkontroll, men att rutorna var isiga gjorde honom arg då han avskydde vintern o kylan. Han avskydde i o för sig sommaren om sommaren, men det mindes han inte nu. När han skrapat rutorna rena satte han sig under visst stånk o stön tillrätta, drog på sig sina bilhandskar, förde i ettans växel o kände faktiskt en kort stunds stolthet. När han skulle ge sig ut på landsvägen fanns där små moment av irritation, bland annat det faktum att landsvägen var så hårt trafikerad att det tog honom en ansenlig tid att ta sig ut på den. Detta gjorde att känslan av stolthet snart förbyttes i vrede. Han var efter viss tandagnisslan ute o kunde redan efter ett femtontal meter, via en rondell, svänga av in på en mindre gata. Hans stillsamma färd fortsatte o snart stod Bonny Bitter i begrepp att göra ett val, nämligen det att bromsa ner o släppa före vid ett kommande trafikhinder eller helt enkelt, likt en galning, hänge sig åt den torftiga bitterheten o blåsa på. Situationen innefattade naturligtvis en mötande trafikant, annars skulle spänningsmomentet helt utebli till den digra läsarskarans stora förtret (att den mötande trafikanten råkade vara jag hör inte till saken, även om det mig veterligen är första gången jag får vara med i en riktig saga). Nåväl, de båda bilarna närmade sig farthindret o jag tyckte mig vara närmare farthindret än herr B., o herr B. tyckte sig vara närmare farthindret än jag, vilket ledde till att ingen - som brukligt annars är - stannade för att ge den andre företräde. Den uppkomna situationen gav ytterligare val. Jag valde att försöka mötas mitt i trafikhindret utan att smälla ihop med farbror Bitter. Farbror Bitter valde att - djupt nersjunken i sin förarstol - ge mig fingret, varpå våra backspeglar slog ihop. Där fick den ilskne vatten på sin välsmorda kvarn o hans bittra rötter fick näring. Han straffade den enligt honom vårdslöse trafikanten i mötande. Här blev även den mötande, alltså jag, rikligt ilsk, varpå en tvärvändning mitt i gatan gjordes. Snart var jag ifatt Bonny B., blinkande med helljuset o menande att han skulle stanna så vi fick snacka. Snart blinkade han vänster o svängde in på en parkering, jag tätt efter o så fort han stannade, stannade jag o gick ur o frågade vad i h***te han höll på med. Bonny Bitter hade naturligtvis en massa åsikter om mitt sätt att köra bil, medan jag försökte nyansera o påvisa att det var hans uppfattning, vilket per definition inte betyder att den är gängse o stämmer. Det fanns inte så mycket att orda om så jag gav honom ett minst sagt ofördelaktigt epitet, vilket han med sin bristfälliga fantasi gav tillbaka till mig i samma stund som jag slängde igen dörren o drog.

Vissa sagor har en fyndig twist eller nån form av sensmoral. Den här sagan skrevs enbart för att författarens frustration efter mötet med den bittre tenderade att hamna i paritet med densammes, varför den helt enkelt var tvungen att skrivas. Nu är det gjort. Snipp. Snapp. Snut.






2015.01.22

Mycket ord skrivna mot slutet av förra veckan o i början av denna. Av olika skäl. Saker o ting måste redas o benas ut o ställning måste tagas. Sådär är det ibland, o med den uppfostran jag fick, där man i möjligaste mån skulle hålla sig på mattan o rätta in sig i ledet, är det en kamp varje gång. En kamp mot nåt obehag som tornar upp sig här inuti. O kampen bör tas, trots det där obehaget. Det vi får med uppväxttiden sätter sig sannerligen djupt. På gott o ont, naturligtvis. Jag är lillebror uppväxt i landsbygdsidyll, längst ner på gatan. Det kanske kan förklara en del, jag vet inte.

Härom dagen kom ett paket med Posten innehållande en värmematta. Som att ha flyttbar golvvärme med stickkontakt. Jag fryser konstant om fötterna från mitten av december fram till mars. Man blir trött av att frysa o man blir trött på att frysa. En fantastisk investering! Dessa paket med Posten; det är nästan så man kan bli beroende. Idag kom det musikgrejor från Thomann; det förbättras sakta men säkert i arbetslokalen o det känns fint. En dag ska jag nå mina drömljud.

Lyssnade på P1 som vanligt idag, men jag fick faktiskt stänga av. Jag pallar inte ondskan, smärtan, dödandet. Allt detta i religionens namn. Jag gjorde en låt till min förra skiva som handlade om det där. Haveri. Så ser jag på det, så tror jag. Rädsla o ängsla är stora fiender till människan, för människan o jag kan anta att Gud i dom fallen är tröst. Inget fel så långt, jag önskar till o med själv att jag hade det så, men sen, när det ska gås ihop o lusläsas böcker o mördas för innehållet i dom där böckerna - nej, jag betackar mig. Så vansinnigt tröttsamt att lyssna till det där. Byter till mixar som jag sitter med, live från juldagen på Folkets hus i Kisa, blev några riktiga guldkorn därifrån.

Nu är det torsdag, Antikrundan o Djurskyddarna på tv. Man lär sig aldrig att förstå hur illa ställt det är med mänskligheten, men med tanke på hur vi behandlar våra djur är det mycket illa ställt. Snart helg, blir för min del spelning i Borensberg på Gästis där om lördag. Men först fredag, lugnt o stilla, det är en sån månad nu. Nyktert. Glass i stora lass. Det är knivskarp verklighet som jag inte vet vad jag ska tycka om. Om mornarna älskar jag den, om kvällarna kan jag slippa den. Inför verkligheten står jag ambivalent o delad. I det kan jag förstå flyktfolket, dom som går in i rus för att slippa. För mig finns det för mycket vackert i den skarpa verkligheten som jag vägrar missa, men den kan vara ack så påfrestande. Som sagt; ambivalent.

Försöker fortfarande med nya låtar. Det gör sig sannerligen inte självt o det har jag aldrig trott, men snart går en gitarr i väggen i ren frustration. Bara så ni vet. Det är januari, det är väntan o som sagt så går en gitarr snart i väggen.






2015.01.16

Om mornarna ibland, innan klockan ringer, grunnar jag över ondskan; vari den bottnar, vart den leder, vart den tagit mänskligheten o varför. Människor slaktas, avrättas i Paris, i Nigeria, skjuts på nära håll, kvinnor rövas bort o våldtas, folk är förbannade o blir mer förbannade, det fyller på. Jag antar att det handlar om det gamla vanliga missnöjet. Taskig uppväxt, helt enkelt, i kombination med usla faktorer längs vägen. O maktbegäret som jag aldrig kommer att förstå mig på. Varför vill vi inte varandra väl, varför gör vi inte vårt bästa för vår nästa? Jag börjar bli trött på det förbannade hatet, den förbannade ondskan, den njugga missunnsamheten. Vi är satta här att vara en kort stund i den eviga evigheten o vi kommer vara bortglömda snart igen. Dansa lite mer, lyft från jorden o se dig själv därnere; se hur liten du är i all jämförelse. Jag sällar mitt hopp till barnen o klappar deras mjuka kinder så ofta jag kan o ser in i deras ögon som sett allt o ingenting; jag leker med det tunna håret över deras vackra huvuden. Jag undviker att lyfta blicken från det oförstörda för där ser jag det där hatet igen, det där självförhävandet; missunnsamheten, tveksamheten, skitnödigheten, vuxenheten. Leve dom små, det är dom vi kan hoppas på!

Hal vecka, den som varit; smällde in i baken på en stillastående bil efter att glidit omkring som en hockeypuck på vägen. Det gick tämligen bra ändå. Sthlm igår o dit var inga problem, fick faktiskt rota fram ett par solglasögon från mittenfacket, men hemvägen; snöblandat regn o snöblandat regn o mera snöblandat regn o totalt mörker. Ett trasigt hjullager gjorde desutom sitt för att få mig på ännu sämre humör. Som att ha ett flygplan inne i kupén. Kom både dit o hem iallafall o fick där en dag bland musikaffärer o fina vänner. Käkade fantastiskt gott indiskt på Rajdoot. Hett. Hade ett snack på fik med bekant om det här med människor o hur trött jag är på att se dom efter en dag i stan, vilken det än må vara. Vi konstaterade att som boende i en stad bör man av självbevarande skäl inte fästa så stor vikt vid varje människa som jag uppenbarligen gör. Jag tar in varenda en; börjar med närmsta grannarna på fiket, vet vilka kläder dom bär, vad dom dricker o äter, vilka märken dom har på sina datorer som dom vant knattrar på o fortsätter sen med förbipasserande tills jag får skaka av mig allt med ett överdrivet ristande på huvudet o frustande fladdrande med läpparna. Ute på gatorna sen ska alla mötande analyseras, inte minst dom mest intressanta; dom på glid, som inte lyckats domna i fyllan ännu, med den lilla lila påsen tätt intill benet. Tiggarna, skrikarna, partymonstren som blev kvar; dom förvirrade. Efter en dag i det där, med det där, är jag på randen till utmattning.

Concierto de Aranjuez i lurarna nu, denna stilla fredagkväll i tacoland. En efterhängsen huvudvärk har gjort mig sällskap hela dan o inget av nytta har jag fått gjort. Jo, passfoto ordnade till körkortsförnyelsen o en vända till Apoteket o en till soptippen. Men i övrigt har jag levt det januariska livet o förbannat blåsten ett par, tre gånger. Borde kanske tagit en lång, stärkande promenad men ishalkan blev skyll nog för att vänta med det. Snart får det här året, 2015, gärna komma igång på allvar för min del med arbete, dans, fest o en o annan resa upp o ut så att jag får se min litenhet i detta stora, eviga.






2015.01.10

Lördag. Om morgonen. Ring så spelar vi. Det ska bakas bröd innan frukost. Det ska spelas piano. Varje dag ska det spelas piano, minst en timme, gärna två. Inte för att jag måste utan för att det skänker en sån enorm njutning. En dag, om hälsan inte sviker o om Gud vill, vill jag sitta på ålderdomshemmet o lira boogie för tantpolarna o gubbpolarna. Jag har inga stora förhoppningar om att det ska bli så, men om så ändå skulle ske så är jag åtminstone förberedd.

Har suttit ett par dagar o lirat gitarr på demoinspelningar en bit ner i backen. Roligt efter dagar, veckor av total stiltje o julefrid. Kaffe, litervis, these go to 11, det spelas högt, det vädras ur. Gretschen, min fina Country Gentleman (bara namnet!) från 1967 låter bättre o bättre ju mer jag spelar på den. Bigsby-svajet mjukt o följsamt. Pedalbordet nyrenoverat för kanske tjugonde gången o nu låter det faktiskt. Till o med bra ibland. Varenda kabel utbytt. Vidare in i en Fender Blues Junior som knäar lite för tidigt, men jag är å andra sidan van vid Super Reverben, denna gåva till mänskligheten. Det är fröjdigt på jobbet. Försöker skriva nya låtar. Svårt, svårt. Melodierna kommer men texterna stannar vid en vers, högst. Den röda tråden genom alla dessa textsnuttar är dom stora frågorna; om ett liv mitt i som åt nåt håll ska ta vägen. Melodiskt är det också stort. När man närmar sig fyrtio behöver man mycket luft, märker jag. O stora gitarrljud. Annalkande kris, kanske. Kom förresten på att det den 20 december 2014 var det 25 år sen jag ställde mig på scenen för första gången. Det var fritidsgårdens rockbandskurs julfest på Folkets hus i Kisa o vårt band Whitey hade premiärgig. Det var en fin tid o hela världen o all tid låg framför den gängliga gitarristen på nyss fyllda tretton. Jag älskade varenda sekund av musiken som kom ut ur det där bandet. Det var okomplicerat, garanterat branschbefriat, innan fucking idol o annan skit-tv o allt var magi! Doften av cigarettrök från tyget på insidan av fodralet till den nyinköpta Aria-elgitarren; distpedalen som farsan köpte i present o som kopplades mellan guran o Roland-combon; det ständiga nötandet av ackord o skalor o FRIHETEN i det! 25 år sen, snart 30 år sen jag började spela. Jag ångrar inte en sekund.

Lördag morgon som sagt o stormen är på väg. Vi inlandsbor lär väl inte drabbas nåt nämnvärt, men den luft som blåser runt är ändå välbehövlig här i 38-åringarnas trevande värld. Det dagas därute o fåglarna gör entré till dom dukade borden. Talgbollarna vajar stilla i vinden, häromdagen såg jag en vacker rödhake, skator o kråkor skrämmer jag bort, koltrasten är alltid välkommen. Ekorren kommer ibland o sätter sig nervöst på fröbädden som fåglarna drättlat ner på marken. Alltid talgoxe o blåmes. Innan vintern knäcktes en av grenarna på det gamla äppelträdet där dom sitter. Tråkigt. Idag måste nåt göras, nåt som tar luft in i lungorna. Långpromenad, tror jag. Rask takt.

Hör just på nyheterna att man från amerikanskt håll går ut o varnar hela världen o menar att säkerheten måste höjas. Lite allmänt sådär. Var lite rädda, medborgare, så ska det här ordna sig. Jag tror på tvärtom. Det måste bli en summer of love snart, eller åtminstone nåt liknande. Ondskan vinner därför att scenen står tom o då är våldet o kriget o ondskan snart där. Ingen orkar, världen rasar, snart börjar Stjärnorna på slottet o inget får störa.

Världen glider mig ur händerna, tur då att tangenterna majestätiskt väntar på mig o musiken; begrav mig inuti en pianokropp när den dagen kommer!






2015.01.03

Nästan fullmåne igår o friska vindar svepte molnen hastigt nordost. Stjärnor som silver strött över himlavalvet. Snyggt. Friska vindar har blåst här inatt också. Vaken mellan halv fem o halv sex på grund av bland annat dom. O vaknar man vid den där tiden, vargtimmens allt annat än barmhärtiga tid, då är det svårt att somna om. Då är ondskefulla sanningar allt man har. Om sig själv, sina val, sitt leverne o hjärtat dunkar så man tror det ska skjuta ut ur bröstkorgen som en kanon. Årets första dagar o nätter är helt enkelt inget vidare. Nyårsafton lugn o stilla, åt fantastisk middag innan zappandet mellan tv-kanalerna tog vid. Caroline af Ugglas står jag inte ut med! Vad har det blivit av henne o vad har det nånsin varit? Som jag minns det så var hon möjligen lite upprorisk o på gång. Sen var hon med i den förhatliga melodifestivalen (eller vad det heter nuförtiden) o på den vägen blev det. Nu; panelmedlem i Bingolotto. Så kan det gå om man inte ser om sitt hus. Läste igår kväll ett gammalt nummer av musiktidningen Sonic, bland annat en artikel som behandlade ämnet att sälja sin musik till reklamen. Jag är tudelad till det där. Hade inte Daniel Norgren lånat ut sin ”Prettiest world” till Audi-reklamen så kanske jag aldrig vetat vem det var o således aldrig åkt o sett den bästa konsert jag nånsin sett på Göta Lejon tidigare i höstas. På så sätt bra. Men det finns också en frihet att värna. Säljer man sin musik till reklamen medverkar man ju till att också musiken till slut blir slav under kapitalismen. Svårt. Läste i samma tidning, som jag för övrigt köpte för fem spänn på fina Återvinningen i Hackefors i Lkpg, en intervju med Steve Earle. Hårt liv levt. ”Om jag hade vetat att jag skulle leva såhär länge skulle jag ha levt ett annat liv”. Townes van Zandt som stor inspirationskälla på gott o ont. Ett tag gjorde han så gott han kunde för att långsamt eller snabbt bara dö. Crack. Heroin. Alkohol. Gift nu för sjunde gången o jag har läst nånstans att det sjunde bröllopet är det enda han har några minnen från. Jag var o såg honom live i Lkpg för en massa år sen. Fantastiskt bra. Jag kommer ihåg att ”Jerusalem” satte sig hos mig. Bland annat. Bra intervju som byggde på några av hans låtar, bland annat den enorma ”Ft. Worth blues” som skrevs till den då nyligen bortgångne Townes. 1997. Vidare en artikel om Springsteens klassiska konsert på Konserthuset i Sthlm 25 november 1975. Intressant hur hypen snabbt växte kring mannen som mest verkade vilja slippa allt utom att spela. Det hedrar honom. Han har för övrigt aldrig sålt sin musik till reklamen.

En promenad med King ner till byn idag gjorde mig upprörd. Människor har rätt dålig respekt för hunds o husses integritet. Folk pratar alldeles för länge. Folk vill bara väl, antar jag, men det blir lite överdrivet när en promenad som borde ta en kvart tar minst det dubbla o hunden är stissig i timmar efteråt. Nån hade dessutom fräckheten att kalla på honom utan att nånsin ha träffat honom förut. Inte ska det väl vara så att jag ska vara mer förbannad efter en frisk promenad än innan? Borde jag säga ifrån? Visst, men folk borde också begripa bättre. Varken jag eller min hund är allmän egendom. Man får väl helt enkelt välja ett annat håll, men då retar man sig väl på fotbollsplanerna som kostar miljoner när vattenstammarna under gatan här utanför är kraftigt undermåliga o kräver idogt grävarbete efter läckage efter läckage. Alltid är det nåt.

När jag skrev om Steve Earle tidigare i texten stötte jag på en låt på nätet med en vacker video, ”Invisible”. Motsägelsefull hela den här texten, känner jag; antingen är man osynlig på gatan eller så är man alltför synlig. Men som en gammal kamrat brukar säga: För mycket o för lite skämmer allt.