September 2008


Arkiv

2009-01-20

Det är sällan eller kanske snarare aldrig jag skriver från mitt på dagen. Det är antingen sent om kvällen eller tidigt om morgonen, men nu är klockan lunch o från min point of view finns inte så vansinnigt mycket att berätta just nu. Det är januari o blekgrått med luften mättad av survedsrök på kvällspromenaderna o hästskostegen som hade frusit fast i gruset i kylan tynar bort nu i plusgradsblåsten o det är dimma som mjölk över tillvaron o hur jag än bär mig åt så fryser jag. Inte sådär iskallt minus tjugo grader utan blöta fötter-fryser o för att citera en god vän som jag pratade med igår:

- Det är den här årstiden o dom här dagarna man skrattar åt sen resten av året.

Om man nu ens kan skratta åt det men jag antar att man kan det när dom befinner sig i backspegeln. Dessa ödsliga kvällar kommer koka under sommarnätterna här också, tro mig. Luften kommer dallra o din andedräkt kommer dofta av vin i Storlommens Skymning där sjöarnas svarta mystik tar emot dig o omsluter dig o rådjuren skäller på bergsidan bland gran o tall. Vi kommer sitta på balkongen o höra det dova dunket från festen långt bort nånstans o vi kommer sitta där berusade i doften av förväntningar under stjärnhimlen. Sommar - dessa tiders enda ljus o hopp!

Man borde ta en resa till Thailand men man har inte eller tar sig inte råd, jag vet inte vilket. Man lufsar vidare med kapuschongen uppfälld o har man tur glider en räv över vägen o har man ännu mer tur är hennes svans tjock o frisk o har man sen ännu mer tur stannar den där räven till mitt på vägen o ger en en blick som man kan leva på en stund i den här ödsliga sagan häruppe i norr där människor kastas ut i kylan från värmen på verkstadsgolvet, i den här ödsliga sagan där slipsarna sitter kvar på sina poster efter en dov harkling o en blickbortvändning efter att ha spelat med människors pengar o arbeten o i slutändan också hjärtan o själar, i den här ödsliga sagan där hela tillvaron rämnar för så många o där behov såsom broderskap o solidaritet - som kastades överbord nånstans i goda tider - aldrig varit starkare. I den här ödsliga sagan måste vi samlas runt en sång eller flera, bara vi samlas. Vi är inte gjorda för ensamhet o den knäcker oss. Jag tror jag festar med jänkarna o Obama idag. Mest för samhörighet o fest, liksom.






2009-01-03

Det är höga, klara, kalla dagar nu o djupsömn om nätterna som är svarta som flor. Sprickor i händerna, på ovansidan såhär års, o hjärtat slår sina slag. Himmelen där borta över Skeppeberg-skogen är rosa innan den försiktigt skiftar till ljust blåkall.

Det doftar kaffe här i skenet av en adventsljussstake som jobbar på övertid om du frågar mig. Jag vill helst städa bort julen ett par dagar efter julafton. O nu har nyårsafton varit o överallt ligger sprängda pappersbitar o raketrester o märken av sot i snön vittnar om kalabaliken här uppe i norr. Vi slipper krig o bränner stålarna på annat krut. Det slog mig faktiskt denna nyårsafton, när jag stod o tittade upp på himmelen o såg detta enorma firande, att det för min del följs av en bitter smak i munnen som inte enbart beror på billigt bubbel utan på det faktum att det finns så många människor som inte har råd att ens äta sig mätta, som svälter ihjäl, som håller sina döende barn i famnen o som lever under en himmel som närmast kan betraktas som ett helvete. Den där bittra smaken kom när jag förstod hur mycket pengar vi är beredda att lägga på lite färg o smällar för att förgylla en afton som bara vänder ett blad, en fest som absolut bör firas men som inte behöver firas så förbannat överdrivet. Det slutar ju aldrig! Det smäller o smattrar från 20 december till 10 januari. Har vi SÅ mycket att fira? Har vi SÅ mycket hopp inför kommande år? Det vore skönt att kunna säga att det verkligen var så, men jag tror inte att det är så. Det räcker med att passera ett tidningslöp för att inse att det är inte goda tider som stundar o det har inte varit goda tider på många platser i världen på mycket, mycket länge. Vi kanske en nyårsafton, kanske den mellan 2009 o 2010, skulle ta dessa stålar som vi nu skjuter upp i himmelen o istället skicka ner dom till det helvete som många är satta att leva i. Lite välgörenhet utan galor o glamour, bara ett statement. Sätta in en femhundring eller tusenlapp på nåt konto o hjälpa till litegrann - vaccin till barn via Unicef, ett bidrag till Greenpeace o hjälp med att bromsa global miljöförstöring eller en slant till Rädda Barnen o på så sätt hjälpa till med att ge mat till krigshärjade områden. För så länge det glittrar o glimmar o blixtrar så ståtligt som det gjorde nyårsnatten mellan åren 2008 o 2009 så tror jag inte på att folk i Sverige har ont om pengar.