Blogg


Arkiv

2008-01-31

Den här låten har jag nog spelat 250 gånger. I alla möjliga konstellationer, på alla möjliga sätt, på alla möjliga ställen, med alla möjliga musiker o sångare. Med rätt folk på rätt plats svänger den enormt. Som här. Det här är vad som drabbade mig med stor kraft för femton år sen via gitarrist Tommy Bizzotto o som kom att förändra hela mitt musikaliska liv. Blues. Ta gitarrspelet till en annan, ny nivå. Stevie Ray Vaughan blev lärare o jag ville veta allt. Slitna Fenders, hårda liv, stark volym, express yourself and tell it like it is. Som här nedan. Slut ögonen o höj volymen till max när räkneverket står på 4:40.



Stevie Ray omkom i en helikopterolycka 1990. Han fick några år till sist utan droger o alkohol som nära nog hade tagit livet av honom runt mitten av åttiotalet. Han verkade vara en fantastisk människa o var en enormt duktig musiker o artist. Jag antar att det anordnas bluesaftnar i himmelen o ibland tycker jag mig höra den där urkraften sippra ner genom molnen. Då lirar SRV på sina feta strängar genom sina feta stärkare o skapar lite sköna oväder härnere.



2008-01-28

Bob Dylan, så. En vacker man på dom flesta sätt. Jag såg honom i Borgholms slottsruin för en massa år sen. Den där sommarkvällen - en tisdag, minns jag - när Neil Young samtidigt var i Stockholm. Det blev ett svårt val, men vi hade spelningar i Borgholm kommande onsdag, torsdag o fredag så vi valde Dylan. Det var en av dom hetaste veckor jag kan minnas o Dylan var på strålande humör o i Dylanland innebar det att han skakade lite på knät redan i andra låten. Jag älskar hans kärva, stela gitarrspel! Jag minns ett solo väl, jag minns inte i vilken låt, men han spelade tre toner fram o tillbaka över tre, fyra rundor o jag blev slagen til marken av kraften i det. En mer fantastisk o fulländad låtskrivare står inte att finna. Åtminstone inte i dessa dagar när du utbildas i direktsänd TV till en idiot för idioternas skull; du ska vara som alla vill att du ska vara o vad det är kan inte någon svara på, bara det är som alla vill. Alla andra. Den där veckan i Borgholm sen var lika skön som hela ungdomen i backspegeln; bekymren minns man inte. Vi badade i havet o försökte hålla oss vakna dygn i sträck vilket slutade med en överdriven tobakshög vid fötterna o Lundells sommar- o soldränkta singel "Jolly Roger" med andningshjälpen den sommaren; "Tillsammans Vi Två" o "Ut Ikväll" på repeat på bilstereon o i tältet om morgonen på fotbollsplanen var det kladdigt o hett o en ny dag väntade med nya bad o spelning på ranglig utomhusscen o Bob Dylan var borta sen länge o förmodligen i en helt annan del av världen.





2008-01-27

07.44. Nu ligger snön puderlätt på balkongräcket igen o i mörkret imorse trodde jag att det var dimman o så såg jag allt det vita på marken o på träden o på taken o det kanske är nu vintern börjar. Borde ha en pulka att släppa loss i o ett par miniskidor. Jag nöjer mig med en promenad. Jag skrev om Steve Earle igår o lite om Townes Van Zandt. Jag lär få anledning att återkomma till T.V.Z. o redan nu återkommer jag till Steve Earle. "Goodbye" fångade mig direkt för ett antal år sen. Jag dristade mig till att översätta den o jag har funderingar på att försöka få tillåtelse att spela in den på skiva nån gång. I min version är Mexico Österlen. Här är Mexico Mexico o jag vet inte, men kanske har S.E. inte varit där sen sången skrevs. Emmylou Harris har på sin skiva "Wrecking Ball" gjort en av dom vackraste versionerna av den. Hela den skivan är för övrigt en radda fantastiskt producerade sånger, där gode Daniel Lanois gör ett utmärkt jobb. Köp den. Ladda för allt i världen inte hem den på nätet! Fuska inte! Ge sångförfattarna vad dom ska ha o är värda. Köp också "Train A Comin´" med Steve Earle så får du originalversionen av denna fantastiska sång; "Goddbye". Väl bekomme!


18.37. Promenaden idag gick runt Bjärkeryd, på vägar som var befriade från spår innan söndagsångesten hade tvingat ut dom trasiga o knäckta efter gårdagens party night i byn. Jag tog några blåfrusna bilder. Hästarna stod med täcke o betade längre fram o jag pulsade mig igenom ett par morgontimmar i frisk luft under blå himmel o skinande sol med snöröjarmotorer som ackompanjemang innan all the young dudes varvade igång sina 240:s med trasiga ljuddämpare o belamrade gatorna.





2008-01-26

Tidig morgon. Lördag. Himlen där borta över horisonten är varmt rosa, inbjudande där trätopparna skär vyn o röken från industrin bildar stråk av moln. Kaffet är på gång, det är tyst i huset, tyst på gatan utanför. Jag är klar med morgontidningar o frukost, bara det fantastiska kaffet kvar innan larmet drar igång igen.
Jag har funderat en hel del kring detta med bloggande; vad det är, varför det görs o om det nu ska göras, hur det ska göras. Jag drog till o med igång en blogg på nån för ändamålet anpassad sida häromdagen. Samma dag avslutade jag den. Man kunde kommentera alla inlägg o det hela kändes så hej o hå. För mig är detta en frizon, en plats där jag skriver om vad jag vill, på vilket sätt jag vill. När jag vill. Just för att det är så fint att skriva. O jag vill tipsa om god musik. Jag vill visa vilka sånger som fått mig att skriva sånger. Det blir nog mestadels ensamma män o kvinnor vid pianot eller med gitarren som enda vän. Ett munspel, kanske. Jag vill visa historien bakom o framför sångerna i den mån jag känner till dom. Jag kan ju börja med att presentera sången som fick mig på dessa tankar över huvud taget. En Steve Earle, skriven till Townes Van Zandt i början av 1997. Finns med på albumet El Corazón.



Lägg märke till kvinnan till höger om Steve, Nanci Griffith. Jag förstår henne. Nåväl; anledningen till att Steve Earle skrev den var att Van Zandt dog den 1 januari 1997 efter ett liv i skuggan av sina demoner. Van Zandt skrev sånger som ”If I Needed You” o ”Pancho And Lefty”. Till exempel. Det finns många fler. Jag lär återkomma.





2008-01-13

Jag släcker ner i rummet efter denna soldag. Förråden av kraft var tömda, mörkret var kompakt, grå var färgen o grå var lukten o grå var dagarna genom hela hösten o vintern. O så idag lyste solen så vacker o välkommen! Lång promenad o överallt vände kvinnorna sina ansikten mot solen, som för att tillbe den, tacka den, visa sin vördnad. Männen njöt på sitt sätt, jag vet inte riktigt hur. Jag satte ett par solglasögon på näsan o insåg att det var vansinnigt längesen jag använde dom, dom hade hunnit bli dammiga. Jag slickade i mig varenda stråle, all tyngd släppte, alla ok föll från axlar så spända. Till o med - o lyssna nu riktigt noga - så tyckte jag mig känna en svag doft, en erinran blott, men dock, av vår. Tänk; snart kvittrar det i träden igen, snart bryter det gröna saftiga gräset igenom allt det hårda, döda, bruna, grusiga. Snart ler världen mot dig o du mot den igen. Snart smälter den sista isen o droppar dripp, dropp, dripp, dropp o försvinner ner i brunnarna via rännilar i marken. Snart bjuder dimslöjorna över sjöarna upp till dans. Snart. Snart.





2008-01-13

Snart söndag igen. Jag minns en tid då jag trodde att jag skulle dö varje söndag. Söndagsångesten var ett obehagligt o påtagligt begrepp. Föregånget av påtagliga o oerhört behagliga fredagar o lördagar naturtligtvis. Dans bland sofforna där hemma på andra våningen halvvägs upp i backen. Dans till Peps Persson, flickorna var glada o livet bekymmersfritt o så fullt av trubbel att jag emellanåt inte visste hur jag skulle hålla mig kvar. Jag vistades i en bubbla större delen av dygnet o när jag tog mig ur den var det med hjälp av luft som fyllde nästa dags bubbla. Jag föll isär ibland, allt som ofta, men förstod till sist att inse värdet i det goda o fina i att leva. O vad jag sysslade med var ju inte att leva, även om jag tyckte att carpe diem var mottot; jag var kung, slav, en förståndig idiot, jag var så mycket att jag kvävdes av mig själv. Inget party slutade för sent o diskussionerna brände bakom pannan o Lundell, Dylan, Springsteen, Young, Vreeswijk, Cash, Harris eller Persson, Knopfler, Vaughan, Winter eller Wadling ackompanjerade. Vi var förlorade i en märklig ålder i livet, nämligen den mellan 23 o 28 o inget förstånd fanns att finna någonstans. Människor sov över hos mig. Jag tänker på dom ibland. Det gick bra för en del, för en del gick det dåligt. Soffan var en varm plats i den kalla, kala, karga natten o män i sjukhusskjortor o kvinnor med trasighet i blodet trivdes där. Jag trivdes där. Det var en levande plats, en vacker tid, det rörde på sig o dom trötta, dom som alltid gäspade, gick hem tidigt o var vakna tidigt nästa morgon mest för att beskylla oss som inte visste men ville veta. Vi var skakiga o osäkra o livrädda. Åtminstone var jag det, jag vet inte varför jag envisas med att säga vi. Jag var livrädd, jag visste verkligen ingenting o allt ville jag veta. Det gjorde ont. Men jag hade mina mentorer, mina män o kvinnor som jag tog lärdom av, som jag identifierade mig med, som jag tröstades av helt enkelt. O jag skrev. Jag har alltid skrivit bra en våning upp. Gatuplan är inget för mig. Mitt i backen i det gråa huset med sprucket tegeltak bodde jag en våning upp. Gruset på gårdsplan dammade om somrarna, vi lyssnade på dessa blueslåtar i en bil med ena foten hängandes utanför. Vi störde ordningen, det var en livgivande tid. Vanar köptes, kördes, V8-motorerna jobbade för oss, spydde ut sina avgaser. Vi var tunga pojkar med en idé, en tanke som ingen förut hade tänkt. O det var alltid söndag igen, det var alltid dag efter, alltid tankar o trubbel att ta hand om. Anyway; snart söndag. Igen. Redan nu när jag tittar efter. Godnatt! Sov. Gott!





2008-01-08

Första dagen idag på det nya året egentligen. Åter tillbaka till tidig morgon, starkt kaffe, stundande arbete. Ny glädje, en annan. Ny lust. Jag har flyttat i ett par veckor nu, det tar ut sin rätt som man säger. Det är dimma över dalen idag men jag ser sågverkets lastmaskinlampor därnere nånstans fara omkring. Jag ser snöfläckarna på Borgarbergets framsida, träden ovanför som försvinner in i dimman, begravas i mysteriet. Jag ser grått grått grått o tegelpannetaken tappar till sist det vita i grå smältdroppar. Rullgardiner för fönstren, mänskligheten hämtar sig efter ännu ett rat race, barnen blev inte lyckligare av denna jul, föräldrarna vrider sig i svettvåta lakan om natten o sliter sitt hår på toaletten o hur ska det gå? Hur ska det gå? Paraboltallrikarna står veka i stormarna, ger ingen tröst, ger ingenting, försvinner dom också i det grå. Buskarna nakna o avklädda, träd som silhuetter enbart; nånting svart mot det grå. Trist tavla. Varning för ras, som den gode herr Winnerbäck uttryckte saken. Men - mitt i allt detta finns nya planer, nya idéer, nya tankar. Det är ett nytt år, det är bara att tugga i sig, det är bara att aldrig ge upp, ingen har gett löfte om lätt liv, ingen har sagt att träden får färg om man inte tillåter sig att se det. Det är bara att - som Ida sa - göra så att blommorna blommar. Igen. O igen. O igen.