Februari 2015



2015.02.22

Längesen sist. Hoppas ni inte gått vilse i februaridimman. Jag tror jag gjort det. Det är en underlig årstid ett underligt år i en underlig tid. Jag är inte mig själv o har inte varit på länge. O så ett sportlov som slår omkull allt o man får inte längre begrava sig i musik med skallen mellan ett par hörlurar på ruskigt hög volym. Efter senaste besöket i skidbacken o flygturen där jag tappade en skida i luften o slog i isen så det krasade i huvudet så … ja, jag vet inte. Man bör bära hjälm i skidbacken o på cykeln o DÄR nånstans avdramatiseras mitt liv en aning o det kan aldrig vara bra. Man blir äldre. Till tonerna av Jon and Vangelis "I´ll find my way home” skriver jag detta: en gång för längesen, när Sthlm var magi o Södermalmslägenheterna det vackraste jag visste, hade jag varit på krog o bränt den sista femhundringen på öl på Kvarnen o där träffat den alltigenom fabulöse Josef Zackrisson. Såsom jag minns det hade han just släppt en soloplatta efter några med Winnerbäcks kompband Hovet. Han var het. Jag kunde bli det; så tänkte jag. Vi drack öl den där natten o när Kvarnen slagit igen blev vi stående vid korvmojen vid Björns trädgård o det visade sig att Josef cyklat dit. Jag frågade om jag fick låna hans damracer för att showa lite. Det fick jag, o jag körde på bakhjulet o det där kan ju alla, men av alkohol övermodig valde jag att - fortfarande på bakhjulet - cykla rakt in i ett träd som stod där, o föll mjukt o fint o uträknat långsamt åt sidan. En show utan cykelhjälm som inte åsamkade nån skada överhuvudtaget, men det var en snygg uppvisning av en grabb med gräsfläckar på knäna som cyklat sig igenom en hel barndom. Det var då, o på nåt sätt trodde jag häromdagen att då var nu o nu var då. O så huvudet med en smäll i isen i skidbacken o hela bröstmuskulaturen slets åt alla håll o det blev förhoppningsvis det enda bestående menet även om också det ska läka. Men en tanke fick jag med mig: Från o med nu gäller hjälm; på skidor o cykel. Jag vet att farsan sa det mot slutet, efter ett par hjärntumöroperationer; han kunde inte begripa hur man INTE kunde bära hjälm. Man får lov att lära sig.

O snön faller igen o våren är ju inte här, inte på riktigt iallafall men talgoxen sjunger som om den vore det o jag ser snödroppar o krokus o ibland känner jag doften av den. O när den väl kommer så har den en depression med sig, åtminstone en light-version. Som om det inte vore nog med februaripissmåendet. Som om man var tvungen att ifrågasätta det hela om o om o om igen, ända till sommaren som blir full fart på soliga vägar mellan giggen. Man borde skaffa sig ett jobb där man slapp tänka så förbannat. Som om DET skulle hjälpa. Ha! Min pragmatiska sida borde få mer plats i livet; ge mig mer att bära, ge mig tyngre att bära!

Med ilskan är det oförändrat o jag ifrågasätter mänskligheten som jag ifrågasätter mig själv. Mailar alla o envar o berättar om oförätter. Står inte ut med elakhet sprungen ur dumhet. Har mött för många tomma ansikten i veckan, ansikten som gläds åt olyckan. Fuck them.

Eller kanske är jag bara vilse i februaridimman; kanske står jag inte ut med temperaturväxlingarna; kanske ska skutan styras om, ny kurs kanske ska sättas; kanske ska jag ge upp, kanske ska jag slåss hårdare ändå; kanske ska jag försöka förstå livet, kanske inte; kanske ska jag bryta med mig själv en gång för alla o trä en ny dans.

Kanske blir det vår igen.