Februari 2015



2015.02.22

L�ngesen sist. Hoppas ni inte g�tt vilse i februaridimman. Jag tror jag gjort det. Det �r en underlig �rstid ett underligt �r i en underlig tid. Jag �r inte mig sj�lv o har inte varit p� l�nge. O s� ett sportlov som sl�r omkull allt o man f�r inte l�ngre begrava sig i musik med skallen mellan ett par h�rlurar p� ruskigt h�g volym. Efter senaste bes�ket i skidbacken o flygturen d�r jag tappade en skida i luften o slog i isen s� det krasade i huvudet s� � ja, jag vet inte. Man b�r b�ra hj�lm i skidbacken o p� cykeln o D�R n�nstans avdramatiseras mitt liv en aning o det kan aldrig vara bra. Man blir �ldre. Till tonerna av Jon and Vangelis "I�ll find my way home� skriver jag detta: en g�ng f�r l�ngesen, n�r Sthlm var magi o S�dermalmsl�genheterna det vackraste jag visste, hade jag varit p� krog o br�nt den sista femhundringen p� �l p� Kvarnen o d�r tr�ffat den alltigenom fabul�se Josef Zackrisson. S�som jag minns det hade han just sl�ppt en soloplatta efter n�gra med Winnerb�cks kompband Hovet. Han var het. Jag kunde bli det; s� t�nkte jag. Vi drack �l den d�r natten o n�r Kvarnen slagit igen blev vi st�ende vid korvmojen vid Bj�rns tr�dg�rd o det visade sig att Josef cyklat dit. Jag fr�gade om jag fick l�na hans damracer f�r att showa lite. Det fick jag, o jag k�rde p� bakhjulet o det d�r kan ju alla, men av alkohol �vermodig valde jag att - fortfarande p� bakhjulet - cykla rakt in i ett tr�d som stod d�r, o f�ll mjukt o fint o utr�knat l�ngsamt �t sidan. En show utan cykelhj�lm som inte �samkade n�n skada �verhuvudtaget, men det var en snygg uppvisning av en grabb med gr�sfl�ckar p� kn�na som cyklat sig igenom en hel barndom. Det var d�, o p� n�t s�tt trodde jag h�romdagen att d� var nu o nu var d�. O s� huvudet med en sm�ll i isen i skidbacken o hela br�stmuskulaturen slets �t alla h�ll o det blev f�rhoppningsvis det enda best�ende menet �ven om ocks� det ska l�ka. Men en tanke fick jag med mig: Fr�n o med nu g�ller hj�lm; p� skidor o cykel. Jag vet att farsan sa det mot slutet, efter ett par hj�rntum�roperationer; han kunde inte begripa hur man INTE kunde b�ra hj�lm. Man f�r lov att l�ra sig.

O sn�n faller igen o v�ren �r ju inte h�r, inte p� riktigt iallafall men talgoxen sjunger som om den vore det o jag ser sn�droppar o krokus o ibland k�nner jag doften av den. O n�r den v�l kommer s� har den en depression med sig, �tminstone en light-version. Som om det inte vore nog med februaripissm�endet. Som om man var tvungen att ifr�gas�tta det hela om o om o om igen, �nda till sommaren som blir full fart p� soliga v�gar mellan giggen. Man borde skaffa sig ett jobb d�r man slapp t�nka s� f�rbannat. Som om DET skulle hj�lpa. Ha! Min pragmatiska sida borde f� mer plats i livet; ge mig mer att b�ra, ge mig tyngre att b�ra!

Med ilskan �r det of�r�ndrat o jag ifr�gas�tter m�nskligheten som jag ifr�gas�tter mig sj�lv. Mailar alla o envar o ber�ttar om of�r�tter. St�r inte ut med elakhet sprungen ur dumhet. Har m�tt f�r m�nga tomma ansikten i veckan, ansikten som gl�ds �t olyckan. Fuck them.

Eller kanske �r jag bara vilse i februaridimman; kanske st�r jag inte ut med temperaturv�xlingarna; kanske ska skutan styras om, ny kurs kanske ska s�ttas; kanske ska jag ge upp, kanske ska jag sl�ss h�rdare �nd�; kanske ska jag f�rs�ka f�rst� livet, kanske inte; kanske ska jag bryta med mig sj�lv en g�ng f�r alla o tr� en ny dans.

Kanske blir det v�r igen.