Blogg



Arkiv



2014.12.30

Fingrarna dansar över ett nystämt pianos tangenter. En enkel lycka, även om själva stämningen kan vara nog så bökig. Därför denna fingerselfie kopplad till texten. Hur jag tagit den, för det var bara jag där o då, får ni grunna på. Naturligtvis ingen förhatlig selfiepinne. Jag märker en tydlig skillnad i antalet likes när jag längst upp i inlägget har en söt hundvalp på bild. Man får se upp så att man inte bara blir en husse. Men visst är det fint att vara med hund, framförallt i -10 grader en strålande solskensvinterdag. Värre var det igår (även om kylan stannat kvar) när jag - som vanligt pratandes i mobilen - rände rummen runt efter en ängslig valp på 17 kilo som småskvätte med stor precision så att den lilla, lilla pöl som blev lyckades blöta ner en matta o det golv där den låg. Jag fick abrupt avsluta samtalet innan mattan åkte i tvättmaskinen o fläcken torkades upp alltmedan valpen med stort intresse nosade runt i vätan. När debaclet väl avklingat var det dags för nästa äventyr; varselklädd, storvuxen man utifrån gatan närmade sig vår ytterdörr. Jag förekom ett alltför uppspelt scenario genom att gå till ytterdörren o invänta den färglade främlingen. Det hela förlöpte väl, även om mannens besked var allt annat än välkommet: ”Vi kommer att bli tvungna att stänga av vattnet för er, kanske i upp till ett dygn framöver. Vi har en läcka på huvudstammen nånstans på gatan här utanför men vet inte var.” OK. Operation Bunkring. In o leta hinkar o kärl o flaskor, rusandes fram o tillbaka, hundvalpen ständigt nosandes, nafsandes i mina hälsenor, uppspelt över en i hans ögon lekglad husse. Husse var allt annat än lekglad. Sambo på jobbet meddelades o reagerade med bestörtning o valde att efter avslutat samtal idogt o per SMS tala om för mig vart varenda kärl, varenda hink, varenda butelj i huset fanns, gärna i separata SMS så att den redan lätt hysteriska signalen blev ytterligare en musiker i Orkester Disaster. Efter ett evigt baltande med hinkarna kunde jag återigen sätta mig o återuppta det abrupt avslutade samtalet. Då hade två timmar av dagen gått o livet förmodligen förkortats med två år. Valpen ramlade ner i sovläge o snusade snart sött under pianot, som vanligt med bakkroppen vilande på pedalerna så att hans sömn garanterat skulle bli fri från hysterisk boogie-husse.

Nu råder här dagen innan nyårsafton-lugn. Nyårsafton är ingen viktig fest längre. Jag behöver inte fira det som i sig redan är omvälvande, o som Bukowski sa så är det inget roligt att festa med en hel värld. Annat var det förr, men det är det ju i allmänhet. Fyrverkerier tycker jag inte om, jag tycker aldrig om när män får tillåtelse av sina överseende, leende fruar att bli pojkar för en stund. Det är alltid pinsamt i mina ögon. Vi blir hemma i år med gott o trevligt sällskap i form av varandra. Kanske vatten i kranen till o med. Inga nyårslöften för egen del. Rökning slutade jag med för längesen, snusning likaså. Mina övriga laster önskar jag ha kvar som nåt slags bränsle, även om jag ska ta en paus under januari för att bli ren o kanske tappa några onödiga kilon. Ben & Jerrys - 40-årskrisens bäste vän - måste dras ner på också. Det är med viss bävan jag ser dom annalkande mariga månaderna januari, februari. Mars kan bjuda svaga vårtecken så då går det an, men årets första två månader är som veckans två första dagar - väntan på nåt bättre. Jag borde lära mig att ta tillvara på den tiden bättre, att bli mer effektiv under stunder av väntan. Skriva mer. Bok, kanske. Samla ihop det som varit o det som aldrig blev. Arbeta disciplinerat. Skriva låtar. Planera konserter.

Som sagt; man får se upp så man inte bara blir husse.

Gott nytt år om vi inte hörs innan imorgon vid midnatt!






2014.12.27

Det har gått åt mycket nötter från fåglarnas julbord. Dom festar loss. O på självaste julafton föll snön. Jag hann lagom förbanna det grå så föll den, vit o mjuk o fin vid halv tre-tiden. King älskar den, studsar på alla fyra, springer av o an, ramlar o snubblar, upp igen, nosar i den. Det är ljuvligt att se. Det är iskalla mellandagar efter månader av gråa, kalla regn. Det är tv o lugn o ro o sprakande brasa. Det blir inget nyval. Regering o allians överens. Jag vet inte vad jag tycker, bara att jag egentligen vet för lite för att tycka. Spontant: Jag blir lite illamående när jag ser Löfvén vid Lööfs sida o jag vet att det inte beror på Löfvén. Kindberg-Batra har nåt obehagligt över sig. För att inte tala om Björklund. Sjöstedt saknar jag, wherever he is. Sverigedemokraterna är det i vanlig ordning synd om om man frågar dom. Det är inte optimalt, bortsett från att det känns på gränsen till rörande att se att det samarbetas för att få ner Dom Räddas inflytande. Men dom mörka krafterna lär väl gro vid köksborden i stugorna ändå. Stugor med bilder av vår herre på väggarna, men som glömt själva grundidéen; den gyllene regeln. Bland annat där, där man tror mest; där man minst tror. O där man inte tror på nånting alls, där drömmarna grusats o hoppet försvunnit o där bitterheten slagit rot. Det är en svår situation, onekligen; politiken speglar den verklighet vi lever i o den är i mångt o mycket ond o full av tveksamheter.

Fick en plötsligt längtan efter "Incident on 57:th street" live från Barcelona 15 oktober 2002 med gode herr Springsteen. Fantastisk låt! Det vilar nåt varmt över hela den DVD:n. Jag gillar "Dancing in the dark" därifrån också. Då levde dom alla i E Street Band. Nu är två av dom borta o det är inte annat än att man blir lite moloken, lite melankolisk, lite påmind om förgängligheten. Det fanns en tid när Springsteens live-DVD:er blev nåt slags räddning för egen del, framförallt Madison Square Garden-konserterna. 2001. Det var inte mitt år; det var kaos o röra med det mesta, det var trasighet o längtan o vilsenhet o trassel, det var bränslemannens år, det o några däromkring som inte var så sunda. Jag pingpong-inspelade låtidéer o skrev romanutkast på skrivmaskin som det aldrig blev nåt av. Tack o lov såhär i efterhand. Jag rökte röda Marlboro i mängder o magkatarren var en ständig o envis följeslagare. Men då fanns också Bruce Springsteen som en följeslagare, en envis, som fick mig på andra tankar. Jag såg honom live första gången på Stadion, jag tror det var 1999. Jag o mina kamrater var som vanligt ganska svårflörtade i konsertsammanhang, vi hade svårt att hänge oss helt enkelt. Vi stod långt, långt fram o Springsteen jobbade o jobbade; han skulle få HELA stadion att gunga! Till sist - o jag minns att det var under "Light of day” - gav jag upp allt o drogs med. Det var en av dom skönaste stunderna i mitt liv. Jag sjöng o dansade, jag blev ett med allt, kanske till o med vän med allt där för en stund. Sen dess har jag sett honom live så ofta jag kunnat. Det är nåt speciellt, nåt stort, nåt man inte vill missa. O min personliga relation till Springsteen blir på nåt sätt bara en del i det hela; vi har alla vår egen relation till världsstjärnan o världsstjärna blir man om man lyckas nå in huset där du bor, in i i rummet där du är, in i hjärtat du bär.

Nu är det snart natt här o jag längtar efter ett nytt år; jag längtar efter att få greppa gitarrhalsen om o om o om o om igen o se vad som finns där. Jag längtar till scener o jag har nya drömmar. Jag vet att jag har en vän söderöver som kan hjälpa mig att förverkliga dom. Jag måste göra slut med det som inte ger mig nånting längre. 2015; det är en vacker siffra. Kanske ska följa upp ”2010” med en ”2015”. Kan bli en bra början.

Vi lär ses.




2014.12.24

O julefrid över nejden rår, som det så vackert heter. Grå himmel som försiktigt droppar ett kallt regn över mig o King som lekfullt nosar runt i omgivningarna o som verkar bli en aning större för varje gång. Jag fick se det dagas idag, det är bra. Det är fint att se det skymma o att se det dagas. Det cykliska i det. Som veckorna, månaderna, åren. Morgonen var nästan krispig, halt på altanen o lite vitt i allt grått. Nu är allt grått igen o man längtar nästan till kvällen o mörkret. Frön, talgbollar o nötter till fåglarna påfyllt iallafall o julbordet står dukat för dom små. Det är tyst, det är skönt, förväntan i luften. Idag ska det byggas lego, sittandes i saccosäck. En rejäl kartong innehållandes nio påsar som i sin tur innehåller hundratals små bitar som jag o min son ska bygga ihop till ett monument. Fin tid, dyr tid. Jultid.
Jag vill här o nu skicka eder alla en julhälsning. Jag vet inte huruvida jag ska uppmana er att ta det lugnt, lyssna på bra julmusik, ta hand om varandra o tänka över ert val senare i vår men eftersom jag redan skrivit det så får det ingå i hälsningen. Jag står kvar på dom åsidosattas sida; dom som flytt, dom som förlorat, dom som inte längre har, dom som tappat allt. Jag låter inte min rädsla o ängslan förminska min värld. Det började med spindlar. Jag hade för vana att slå ihjäl dom instinktivt för att jag tyckte dom var obehagliga. Jag har slutat med det. Orm är svårare, men mitt mål är att klara av dom också innan livet är slut. Visst muttrar jag åt grannar ibland, framförallt om dom ger sig in i mitt revir, men jag försöker vara storsint nog att låta det bero. Grannar ska man hålla sig väl med. Punkt. Jag har också för vana att inte låta min rädsla för främmande människor stå i vägen till ett rikt liv. Det är att förminska, att kväva själva livet. Så ett tips till er som sätter handen i ansiktet på dom människor som står med sitt tunga bagage av sorg o saknad vid vårt vackra lands gränser; övervinn rädslan, för det är vad det ytterst handlar om, o förändra dig själv. För allas skull, inte minst din egen.

God jul, fridens liljor o stilla ro önskar jag er alla!




2014.12.20

Fick en tavla per post igår målad av den store Kjell Hobjer. Inte vet jag så mycket om honom, mer än att han är en vän till en vän o att han röker cigaretter, mycket cigaretter. O att den här vännen gjort en fantastisk dokumentär om honom, ”Vet ni varför jag är som jag är?”. Han är en sann konstnär. En sån som målar tavlor, många tavlor, bra tavlor. Han gör annat också, men jag ska inte ge mig på att försöka beskriva det där. Han målar o gör det bra o av honom fick jag en tavla. Jag kan tänka mig, jag vet inte, men jag kan tro att han inte är superintresserad av krimskramsflamset o käbblet som alltid omger konstnärer av vilket slag det vara månde. Det där som en del går på o upp i, vilket gör att dom till slut bara är konstnärer utan att egentligen producera. Av Hobjers produktion att döma kan han inte ha vistats i dom fina salongerna så mycket. Det mousserande vinet o vindruvorna fick utebli kan man tro, möjligen bytta mot lite mindre snorkigt bränsle. Kan man också tro att han sällan blivit inbjuden, motvalls som han är? Kan nog vara så, kan man hoppas på. Tavlan vi fick för att vi är vänner till en vän, heter ”Vet Ej Alias Ingenting”. Mycket guldfärg, som om han visste vilken min tjejs favoritfärg är. Heja Hobjer o leve konsten!
   Kaffe o ett par pepparkakor ackompanjerar knattrandet på datorn nu. O Melodikryssets julspecial. Man inser att det inte är mycket bevänt med den nyskapade julmusiken, så jag har under höstens loppisresor köpt på mig en ansenlig mängd knastriga LP-skivor med företrädesvis amerikansk julmusik från 40- o femtiotalet. Det skapar stämning. Dom på rösten darrande svenska musikalartisterna som hysteriskt vrålar ut sin längtan efter vita jular gör det inte. Tur att man kan välja.
   Läser i Corren om Torbjörn Lindqvists kommande artikelserie om människor som inte hade så mycket att välja på, i frågor betydligt större än julmusik. Blir varm. Just sånt bör tidningarna ägna sig åt. Fällda älgar o krönikor om katter blir tröttsamt i längden. Här gås det ner på individnivå o människan bakom den myckna statistiken belyses. Just det har jag längtat efter. Man blir stolt över en sån journalistpolare.
   Vädret är väl inte mycket att säga om. Morgonpromenaden o även gårdagskvällspromenaden bjöd lite blåst, som om förändring är på gång. Man får hoppas, det får man. Har börjat få känningar av halsont men har blivit lovad whiskeykurdrink till kvällen. Bara tanken på den får det att lindra. Måste ta mig an Lerins Naturlära nu. Eller "måste” är fel valt ord; det ska bli ett sant nöje. Har bläddrat lite i den. På tal om konstnär; fina akvareller där.
   Då var den bekanta säcken ihopknuten; börjar om konst o slutar om konst. Hobjer o Lerin. O så jag. Är det inte fantastiskt?




2014.12.18

Födelsedag häromdan. Nu: 18 år sen jag blev tjugo. Eller tjugo år sen jag blev 18. Inte direkt upplyftande, men alternativet är ju som bekant inte mer upplyftande; att inte få fylla år nåt mer. Så jag fyllde år o gratulerades på ett alldeles överväldigande sätt, med dunder o brak o hurrarop. Man tackar! Håkan Hellströms ”Håkan Boma Ye!”, ett par snygga, svarta jeans o Lars Lerins fantastiska ”Naturlära”. En fin parfym. Har jag gjort mig förtjänt av allt? Kanske. En domherre kom om morgonen också o kikade in på ett par solrosfrön men försvann lika kvickt. Lolita Pop o Daniel Lanois på Spotify nu, jag letar i minnet efter en fransk kvinna att lyssna till men jag kommer inte på vad hon heter så det får vara för nu. Fick tips om en artikel i Corren om Lundells ”Snart kommer änglarna att landa”. Läste den. Där konstateras bland mycket annat att det är Lundells första religiösa grepp. Dom kom att bli fler senare, framförallt runt 1988 o Evangeline; ett av dom tolv stegen på Minnesota-modellens lista för ett nyktert liv bockades av med den äran. Nåväl, det konstaterades i slutet av artikeln att versionen jag gör från Kisa kyrka är en av dom bättre. Det glädjer mig, naturligtvis, det vore lögn att säga annat. Det påminner mig också om en liknande historia, men med ett tristare slut.
     Man - Per-Albin Hansson (ej att förväxla med den forne statsministern) - ringde mig strax efter att jag släppt min debutskiva där ovan nämnda låt finns med. Han ringde i egenskap av sekreterare, om jag inte helt missminner mig, för Cornelis Vreewijk-sällskapet.
- Jag har lyssnat till din version av ”Somliga går med trasiga skor” på You Tube. Det är den bästa version jag nånsin hört. O då har jag hört en del, sa han på auktoritärt gammelstockholmskt manér.
- O, tack! sa jag hoppfullt på, allt annat än auktoritär, uppspelt östgötska.
- Vidare ska jag försöka göra allt som står i min makt för att du ska få spela i Katarina kyrka i samband med Cornelis dödsdag senare i höst, fortsatte Per-Albin.
Jag gjorde misstaget att reagera aningen för positivt. Röstläget lite för högt, lite hopp om nåt slags skjuts i karriären, in i dom fina salongerna. Jag borde ha lärt mig, men jag var ett lätt byte med en nyligen släppt CD-debut.
- Jag är med. Hör av dig när du vet mer så diskuterar vi saken, sa jag o vi la på.
Kort därefter fick jag ett mail med en beställning av "Kisa kyrka 06.12.10”. Beställare var Cornelis Vreeswijk-sällskapet, att. Per-Albin Hansson. Jag skickade skivan med en faktura. Fullpris. Plus frakt. Som vanligt, som när jag skickat skivan till vilken medborgare - i sammanhanget en passande benämning om jag får säga själv - som helst. Gjorde ingen skillnad, liksom. O tänkte att det sällskapet har nog deg nog att pröjsa. P-A nämnde heller inget om att det handlade om att man ville ha en demoskiva. Nåväl, en tid senare (man kan anta att det var på dagen fakturan skulle betalas) ringde man mig återigen från sällskapet. Denna gång en något slarvigare, sluddrigare stockholmare. Gammal. Hatt, kan man anta. Förmodligen plats i sällskapets styrelse även han. Man ville bestrida den absurt skyhöga fakturan på 180 kronor. Han gick på som en ångvält o hade inte mycket till övers för mitt resonemang, nämligen det att jag tycker att jag som artist har rätt att ta betalt för det arbete jag utför, vilket i synnerhet han borde förstå. Jag blev tillintetgjord innan han helt enkelt kastade på sin flottiga telefonlur. Jag häpnade till en början, reagerade med olust. Med tiden blev jag mer förbannad. Vilket uselt beteende av en man i hans position o med ett så aktat o betydelsefullt namn som Cornelis Vreeswijk att arbeta bakom, bredvid, under. O där rök alla mina eventuella samarbeten med det förbannade sällskapet.

Min relation till Cornelis är emellertid lika varm o god som den alltid varit o jag minns när jag en bakfull, iskall förmiddag tog mig upp till hans gravplats för att säga hej. Full av levande blommor o attiraljer var den. Borde kanske lagt ett ex av debutskivan där, men risken finns att den gamle mannen i hatt o flottig telefonlur hade lagt beslag på den.

Nåväl, det var ju den fina artikeln i Corren det skulle handla om. Problemet är att goda recensioner o artiklar o betyg glöms lika fort som dom läses medan dom njugga, dåliga recensionerna o artiklarna o upplevelserna biter sig kvar o den svarta boken tjocknar. Ett lärde jag mig dock av sällskap-incidenten o den självupptagne mannen i hatt med flottig telefonlur; ge fan i sällskap o klubbar o föreningar o gör det på egen hand!

O på tal om skivor, här kommer ett julklappstips: beställ mina skivor via www.fredrikjonsson.se. Jag skickar innan jul. Garanterat fritt från rabatter o rea. Alltid fullpris.




2014.12.14

Jag borde börja skriva igen, blogga igen, skrev en vän idag. Han har ju rätt. Om inte annat för att hålla maskineriet igång. Så jag skriver igen. För en vän o för maskineriet o för det fröjdiga i det. Vi kanske blir med hund här snart. Längtan finns, ett kärlekspåslag behöver man då o då. En Leonberger; kraftig, stor, självsäker. Ingen bjäbbande, ettrig liten krake utan en stor o rejäl. Man bör nog bli med hund minst en gång i livet. Bara för att. O med katt. Man bör bli med djur lite då o då. Andra djur häromkring nu är dom underbara små fåglarna som kommer o äter solrosfrön o nötter o talgboll; talgoxe, blåmes, en o annan domherre o idag tror jag mig ha sett en tofsmes. Vackert, o jag försöker lära mig sorterna, arterna, ljuden, färgerna. Annars lyssnar jag mest på Daniel Norgren o mina egna diverse live-mixar. Jullugnet har inträtt o granen är klädd. Den här julen blir den näst bästa, den bästa MÅSTE ha varit nån gång innan femton. Magi på den tiden. Lyssnar på Bob Dylan också med stor behållning. Han är på nåt sätt den ende. Liksom Elvis Presley var det o är det. En dag ska vi alla dö o det upptar mina tankar ohälsosamt mycket sen en tid tillbaka. Elvis dog o farsan dog o Dylan lever o jag lever men både Dylan o jag ska gå samma öde till mötes. ”Like there was a door” med D. Norgren har blivit soundtrack of my life dessa dagar. Försöker skriva texter av glädje men lyckas aldrig. Glädjen, vinsten, det lyckade är tämligen ointressant. Lyckan är det inte, ety den är sprungen ur olyckan o varar aldrig för evigt. Men skrattet är bra o fint o gör gott i grått. Jag skrattar så mycket jag orkar. Ilskas o trilskas lika mycket. Förkortar livet med en massa extrema känslor som får hjärtat att slå så förbannat hårt här inuti. Är det underligt? Inte ett dugg! Ser på tv eller hör på radio eller läser tidningar o det mesta är skit. Mest skit. Folk accepterar skiten o vill ha skiten. Molle Karéus med sitt evinnerliga älskande av artistkollegor på tv igår. O alla andra artisters evinnerliga älskande av artistkollegor. Det står mig upp i halsen o jag förstår inte vitsen. Man bör som uppåtsträvande, framåtsträvande artist inte krama sina kollegor; man bör hålla avstånd o distans. Det blir för smetigt annars, det hela. O för ofritt o inmålat i livsfarliga hörn. Men Carola älskar Ola Salo som älskar Orup som älskar Kajsa Grytt. Jag är spyfärdigt trött på all denna beundran. SÅ bra är det ju faktiskt inte! Jag tror, tro det eller ej, att det handlar om dom gamla vanliga pengarna. O kanske lite slumrande karriärer som får skjuts på bästa sändningstid. O det slumrande folket får sitt. Allt i sin ordning. Förutom det politiska, då. Där är det kaos. Vilket behövs. Slummer behöver kaos. Anyway; det nattas o imorgon trettio mil till en jycke som jag hoppas få några år med framöver. För kärlekspåslaget. Som vi alla behöver. Ibland. Jag ska bli bättre på dom här texterna. Det sjunger i mig redan. Godnatt.