Blogg


Arkiv

2011.12.16

Tystnad. L. sover. Jag borde. December o ett till synes evigt regn faller o rinner utmed Grönedegatans trottoarer. Mörker, mörker, mörker; bara gatlyktans bleka sken i den svartfuktiga asfalten. Jag önskar mig härifrån. Jag önskar mig härifrån med dig. Lyft min själ över denna dystra plats! Kyss mina läppar bortom denna verklighet! Lyft mig högt över jul o nyår, över hysterisk handel, över dessa förbannade tomtar, över dessa julshower, denna vedervärdiga julmusik. Lyft mig upp till mig, dig upp till dig! Ta mig helt enkelt härifrån o håll mig där tills allt lagt sig.
Det är en underlig stund på jorden, men vacker som jag aldrig sett den förut. Jag dricker mellanöl o försöker göra mig sömnig. Jag vet inte vem jag är, var jag är, hur jag är. Det är nåt annat på gång nu, nått nytt. Det är skinn som ömsas men jag är inte rädd. Jag blundar o har aldrig sett så klart. Huvudet värker o spränger. Jag drömmer om död o blir påmind om liv. Jag håller mig svävande ovan jorden o hjärtat håller med en hemkomst. Jag närmar mig, jag närmar mig, sakta men säkert, jag är på väg hem till oss, älskade syster!
Jag är på väg hem. 

2011.12.08

Jag är herre över mitt yrke, mitt hem, min tillvaro i stort. Jag är herre över mig själv på många sätt. En gång i tiden rökte jag. Ett par paket Marlboro om dan. Parallellt med det snusade jag ett par dosor om dan. Det där fick mig att känna mig som slav under nånting jag egentligen inte ville vara slav under. Så jag slutade. Helt tvärt. Efter femton år. Jag började när jag var tolv o slutade när jag var 27 för att jag inte ville vara slav. Inga större problem. Skulden är det värre med. Jag är 35 nu o den väcker mig, den driver på mig lite för hårt, den kryper ner i sängen tillsammans med mig, den håller mig trummande, vaksam o nervig. Är det nånting som borde göras bättre? Som kanske ska göras annorlunda? Har jag fått för mycket av nånting som betraktas som för gott? 
Det blir lite lugnare med mörkret. I ljus är det näst intill outhärdligt. Då drar jag mig undan till ... till mörkret. Jag vet inte vad det beror på, detta mörkersökande. Sommaren har blivit till väntan på höst på nåt sätt. O sommaren som kan vara så vacker! Skuld på telefonen, skuld i solen, skuld i din blick, skuld över allt o under allt, framför allt o bakom allt. Skuld som ett ok som måste bäras, men varför? När odlades den? Av vem? Är det en bikt som bör göras? Är det kanske det som görs hela tiden? Är det därför sångerna skrivs, sjungs, spelas? En långsam, livslång o utdragen bikt. Ett förlåt, kanske. Hemska tanke. Jag kan röras till tårar av en kvinnas hand. Jag kan röras till tårar av en ledig stund. Jag kan röras till tårar av ett ord.  Snön faller mot rutan ikväll o blir till krackelerade vattensmältor innan droppar sakta rinner ner o bortom dom ser jag några svaga gatljus här på baksidan av världen.
Sjung den här skulden någon annanstans, lyft den från mina axlar, om inte för evigt så åtminstone för en stund! Låt mig andas en stund, låt mig hämta kraft! 

2011.12.02

Lugnet lägrar sig. Långsamt. Jag dricker Hof, nån gång ett glas vitt. Alltid med en isbit nu för tiden. Jag är glad att jag lever nu för tiden o tittar på naturprogram på TV o beundrar Martin Emtenäs. Jag fascineras av tigerns ränder nu för tiden o lättas av tårar. Jag går sönder mycket lättare nu för tiden o låter det ske i ensamhet, nästan alltid i bilen, nästan alltid i mörkret. Nu för tiden gör mig ignoranta idioter mer förbannad än nånsin. Jag lirade på ett ställe i Småland i förra veckan där mister arrangör valde att inte låtsas se mig. Han är en levande loser i grällt färgade brallor; en tomte. Han var dock den ende jag mötte förra veckan som gjorde anspråk på min energi på det sättet. Vi glömmer honom nu. Jag kan stå över sånt nu för tiden. I övrigt var veckan fantastisk! Mycket o hårt arbete, inte en sekund över för nåt annat. Jag kastade mig ut o jag landar ännu. Men - som sagt - lugnet lägrar sig. Jag tar hjälp av klassiskt. Ingenting annat funkar när nerverna är i olag. Men därute i periferin, i oron, i landet som inte alla har nycklar till, i dom bräckliga blickarnas dal finns också dom vackraste sångerna, dom som svävat extra högt under mycket lång tid, sångerna som väntat o som har tålamod. Jag skrev några när jag var där, men nu är jag på väg därifrån med mina väskor. Jag har ett annat mål än att bli kvar där. Mitt mål är att kunna andas fritt, att kunna spela fritt, att kunna leva fritt, att få dansa dig, min vackra syster, till kärlekens ände. Så ska ske en natt. En vacker natt.