Blogg


Arkiv

2009.12.22

Det är sent; jag borde inte vara uppe av den enkla anledningen att det är tidig morgon imorgon, men jag struntar i det. Snön faller mot gatlyktorna o under inatt. Feta flingor faller i gatlyktornas bleka sken. Jag håller mig till vitt vin inatt. Det sägs att Bukowskis sista fru höll mannen vid liv ett par år extra med hjälp av att ordinera vitt istället för det förskräckliga ljusa lagerölet o den förgörande whiskeyn. Det kan vara en anledning så god som någon att dricka Las Moras inatt. O snön, förstås. Den vita, tunga, den som lägger sig o bildar högar på fönsterbläcken. Snart jul o en skål för Jesus vars födelsedag vi firar så intensivt o hysteriskt för att sedan glömma det hela fram till påska, då vi fuskar till oss lite av dom religiösa traditionerna igen.

Det har varit en intensiv höst, det har spelats mycket o slagits på stora trummor - jag gillar det! Det har älskats o hatats, det har bråkats o försonats. Det har närt kärnan - det gör det alltid - en idé om att texten o melodin, men framförallt texten, är det viktiga o faktiskt kanske det ENDA. Jag ska klä av dessa sånger snart o visa hur o vad jag menar. Det har skapats rum för skapande, för skrivande. Jag jobbar just nu med värmen i det där rummet, sen är det klart, sen är det bara att börja skriva, sen är det bara att veva igång motorerna igen (även om både startnyckeln o veven är borttappade i skrivande stund). Det kommer igång, jag vet det; ner med axlarna, inse faktum, gilla ALDRIG läget, glöm aldrig ursprunget: Fröken i mellanstadiet som spelade på dom där tangenterna som sjönk så vackert mot träet! Blockflöjten o musikskolan som övergavs till förmån för en distad elgitarr o ett öppet o fritt liv nånstans där bortom trösklarna. Möjligheterna i en sprucken Bjärton.





2009.12.03

Jag saknar Cornelis inatt. Jag gör ofta det. Inte bamsebrummande krambjörnen Cornelius. Den kan dom ha som vill ha honom; han fanns ju ändå aldrig. Jag vill ha den där Cornelis som förbjöd radion att spela hans låtar. Som drog land o rike kring med en nylonacke o spelade "nånstans på mitten" när nån frågade om tonart. Jag saknar mannen med västen o glasögonen som hungerstrejkade. Jag saknar RÖSTEN, jag saknar timingen. Jag skulle vilja ha sett honom live nångång. Det blev aldrig så - jag var elva när han drog för gott. Det är klart att jag skulle vilja vilja ha suttit ner med honom en stund, flera stunder, o snackat över ett gäng bärs. Vem skulle inte velat det? Den ende bluesmannen. Eller finns det fler? Jag har inga andra mött. Jo, en snubbe från Texas en gång på Horns hotell för kanske 18 år sen; trummis i träskor o hippiebandana, långt hår o skägg. Uncle John "Red" Turner - han hade kompat dom flesta; Johnny Winter, Stevie Ray Vaughan. Jag fick gå upp o gästa o när jag skulle kliva av reste han sig från sin trumpall o sträckte fram handen. När jag tryckte den, svarade han - helt texasianskt:
- Man, you´ve got hands like Jimi Hendrix!
Jag log blygt o klev ner från scenen. Jag skolkade från plugget dagen efter o framtiden var stor o fantastisk där bortom all illvilja från "bättre förstående" o vuxna. Det var en sidohistoria. Sannerligen
Cornelis - svängigt vaggande, svajande. Jag saknar honom inatt. Som så många andra nätter.