Blogg


Arkiv

2008-12-30

Yrade ut ur ett vettvilligt Nordstan där folk sprang genom varann till slut o kom ut till sist, åtminstone till lugnare delar av staden Gbg som aldrig blir min men som jag låter vara andras utan strid o storm. På vägen in stod tre gatumusikanter i varsitt hörn. Den förste - en kvinna i kjolar - spelade flöjt. Hennes musikalitet sträckte sig till två toner. Hon spelade dom tonerna. Om o om o om o om igen. Nästa hörn bemannades av en kvinna med tamburin som skar genom ben o märg o en röst som inte skar genom nånting. Den hördes överhuvudtaget inte alls. I hörnet närmast Femman stod en kvinna glatt leende o slog ett öppet ackord på en tresträngad o tämligen ostämd gitarr. I det förspelet gick jag in o väl därinne var folk, folk, folk. Folk som pratade högt o gick fort o köplystna var dom o vilda i sin hunger efter alla dessa ting. Parfym luktade det men sällan gott. Man har lite för låga krav i ämnet kan jag tycka. Man har nog inte läst Patrick Süskinds Parfymen.

Imorgon - nytt år vid tolv o amatörerna halsar Xider o gråter ut i älsklingars famnar igen o smällarna smäller o raketerna exploderar mot det svarta. Jag kollar på dokumentär om Barbro Alving ikväll, tar det lugnt o drar luft ner i lungorna inför den sista utandningen som ska bli fullängdsskiva senare i vår. Trettonhelgen mixas det sista o mastras o putsas till. Sen - ingenting att göra åt annat än att köpa en ny pärm där nya sånger ska in. Som ska bli skiva en dag förhoppningsvis.

Januari verkar annars bli torr o vit o renlevnads med nya kängor införskaffade. Man behöver sina rus o man behöver sin klarhet, sin nykterhet. Svår balans, livsfarlig för somliga. Jag kan bara gå så långt att benen värker, ögonen levererar för mycket till nervsystem o själ. Jag ser o ser o ser o missar sällan nånting överhuvudtaget. Jag måste få det ur mig o naturen tar emot det. That´s my way of handling it. Jag o L. går där under himmelen o allt jag behöver fråga är om det är OK med allt, med promenerandet, med tempot o temperaturen. Jag får ofta ett "JA" tillbaka o vi går vidare, L. o jag. Ett vackert lejon, det där - det vakraste av vandringssällskap.

December månad nu, mot slutet av den o ett annalkande januari, ett annalkande nytt år. Det har varit mer lycka än sorg. Det har varit ett vackert år! Jag har förbannat smuts o billighet o skit inom ramar som förmedlar motsatsen. Jag avskyr det! Men jag har också sett en människa börja gå. Jag har sett en man på nära håll göra ett år utöver o bortom dom andra. Det har varit spännande. Det var en sommar med rodnande himlar framåt fem på morgnarna o cigarettrökens fantastiska bouqet slingrandes i nattluften efter spelningar på bygdegårdar. Det var ett år på dom andra o så mycket större.






2008-12-28

Jag är en spotifytorsk, en låtnörd. Jag letar febrigt febrilt efter nåt nytt gammalt vrak som kan ta mig vidare. Nya tider nu strax innan nyårsafton - jag älskar nya tider! Jag har mina playlists, allting är lite enklare nu för en youtubeyoungster. Jag skålar med en ödslig gatlykta inatt, det är lördag o till o med Bob Dylan sover nu. Strax under noll o det tunna snötäcket får ligga kvar. Gbg imorgon. Rörelsen som är så skön - den i bilen. Tog en tvåtimmarspromenad tidigare idag o kände den kalla doften av nerkyld jord o snödrivor. Minde om forna tider när vi spolade en skön isplan på vändplanen hemma på gatan i yngre år o jag minns så väl hur jag oroade mig för huruvida postbilschauffören skulle fatta det där eller ej. Kunde ligga vaken länge i ångest över det. Nedärvda bekymmer. Försöker fortfarande slå mig loss från det.

Har haft en kväll så god som någon ikväll med iskalla Hof o kravlöshet. Har stirrat ut i mörkret via en adventsstake o sett varmgult ljus i fönstren därnere o mörker däruppe o jag har hört det malande ljudet från lördagsbilarnas oljetörstande motorer. Det är landsbygd här på gott o ont; man är den man är o man blir inte mycket mer. Idag träffade jag en dam, strax efter 65 som - inte helt ödmjukt - hävdade att jag var kändis. En roll jag - enligt henne - tagit över efter henne. Lät hon mig veta. För mig är det inte det minsta viktigt att vara i tidningen. Det har det aldrig varit o det bygger inte på det, inte alls. Jag undviker helst att informera tidningar om mina förehavanden då det nästan alltid blir så mycket fel att publiciteten kvittar lika. Så är det här o så verkar det bli. Kvaliteten har inte höjts på mycket länge. Den har sjunkit.

Anyway, det finns en bra tidning även här även om den är blå som synden men den har kärlekens färg på andrasidan. Jag läser den ibland o jag läser SvD dagligen, en tidning där inte varje artikel innehåller sju blixtbleka bilder utan en snygg bild. Gösta Berlings Saga läser jag om kvällarna o kastas till marken av det vitala språket. Försökte mig på SVT:s satsning Selma härom kvällen men gav upp efter fem minuter. Helena Bergströms skådespelartricks bör göras DVD av, men inte drama som ska gestalta en av vår tids största författare. Steve Earle sjunger sin fantastiska Nothing But A Child nu o julstjärnans vackra sken ackompanjerar amaryllisens fylliga blomma o hyacintens doft av en hel jul. Tulpanerna står stolta o svala o knirrar i fönstret i sällskap ev en krum tomte.

Jag bjuder på en version av Inte Ett Ont Ord av Lundell här nedanför. Det är så mycket mer än allt jag sett.






2008-12-04

Lite snö under gårdagskvällen o natten. Lite vitt på marken, den annars så brungråa. En rastlös skata på taknocken längre ner i backen. Tre muggar kolsvart Mollberg sänkta nu o det är tidigt om morgonen o december. Townes Van Zandt i lurarna, If I Needed You, kanske den bästa sång som skrivits o det sägs att den skrevs under ett kort uppvaknande mitt i natten. I en husvagn nånstans i Amerika, kan jag anta. Han tillbringade mycket av sin tid i en sån, gode Townes.

Första morgonen på mycket länge utan en tyngd över huvudet. Det har varit tider av anspänning ända sen början av oktober; konserter har arrangerats, skiva har spelats in o börjar mixas nu, projekt har startats o vissa har slutförts. Julen står - som man säger - för dörren o tills dess vill jag ha slutfört det mesta. Jag vill stänga igen det här året som en bok, en god bok, skriva en etikett o klistra på dess rygg, stoppa in den bland dom andra åren i hyllan o gå vidare. Inte återvända så mycket mer sen. Nya sånger, nya idéer; än brinner lågorna!

Har frågor kvar som jag inte fått svar på o kanske aldrig får svar på; vad gör människor med varandra? Hur mycket får pengar betyda? Hur långt har vi till vårt eget hjärta? Sånt.

Det har varit en höst av mycket farande på E4:an med mycket musik på högsta volym, det har varit mycket Sthlm men det har också varit mycket långpromenader i tysta, mörka skogar o över novemberdimmiga fält där tjurarna gått ett sista varv o tuggat i sig av det sista gräset. Det har varit kontrasternas höst med den sköna tystnaden i den där dimman kontra det sköna sorlet på nån söderbar med god mat o ljus öl nerför torr strupe. Jag har stiftat bekantskap med många goda musikanter o musiker. Dom har hjältemodigt lyft mina sånger över alla tänkbara fällor o spelar underbara toner o slingor.

Nu - Bruce Springsteens Detroit Medley i lurarna från Hammersmith Odeon, London 1975. Ett år innan jag föddes. Var det bättre då? Inte för mig, det kan jag konstatera utan tvekan. Men vilken hunger! Vilken vilja! Då fanns inte IDOL-pisset. Det gör det nu. Låt oss ta vårt ansvar nu innan en hel generation går vilse i dom där villfarelserna om musik som nåt man tävlar i! Låt oss visa det genom att rocka röven av fjollorna!

COME ON, BRUCE - LET´S ROCK IT!