Blogg



Arkiv

2007-12-30

Inatt svajar trädgrenarna upp o ner framför den orangegula gatubelysningen o julen är över o ett nytt år står för dörren o jag lyssnar på "I Loved The Ground". Det är inte lika lätt längre som det varit ett tag. Det tar ut sin rätt till slut, det gör det alltid. Fingrarna värker, händerna känns svullna, ögonen svider o jag avskyr mobilens ilskna ringande. Jag vill vaggas lugnt o stilla, jag vill bli serverad nu, jag vill härifrån nån vecka eller två. Men det där är för dom välbärgade, dom som har käften full av guldskedar, dom som dött för att dom glömt livets mening; nämligen den att överleva det. Eller hur M.N.? Jag tar ännu en klunk Carlsberg Mellis o ser kisasjön härnere bli till ett hav, ser backarna o dalen bli till San Fransisco, ser skogarna förvandla trist verklighet till tusen drömmar. Det är så vi får göra, vi som inga förutsättningar har men som kämpat o hållit oss kvar vid den där drömmen. Jag ser så ofta människor som av en eller annan anledning gett upp drömmen. Människor som levde så hett att det började brinna till slut; människor som inte kom överens med sina egna drömmar o så sprack alltihop; människor som inte förstod varför det blev som det blev; människor som drömde stort men verkade smått - det är för alla dessa jag jobbar, det är för dessa jag spelar o det är för dessa jag sjunger. O ibland ser jag också människor som fick allt serverat men inte ville ha det. Dom med vinsthand på första given men som inte ville ha den; hur trovärdiga blir dom bland en samling gamblers med stora planer o krossade drömmar? Inatt svajar trädgrenarna framför lamporna o jag har hosta o det kliar på halsen o jag inser till sist att det varit det bästa året i mitt liv, det har gett mig fler rynkor än något annat o rynkor är det vackraste som finns.





2007-12-27

Johnny Cash sista album sätter stämningen ikväll o över sjön därnere svaga lampor från gårdarna runt omkring. Det har blivit tyst till sist, man sover nu. Inte jag. Jag håller mig vaken o i sällskap med en så vacker man är det inga bekymmer. Gitarrerna hänger på väggarna i nya barren o pianot står där o jag längtar så till det finns tid för nya sånger igen, nytt klinkande, nytt letande efter melodierna o texterna. Jag längtar till ett rum, ett gemak där jag kan sätta mig med en penna o ett papper o skriva sånger till ännu en skiva. Jag längtar till barréklämmans flyttande fram o tillbaka innan tonarterna faller på plats. Jag skrev sånger som besatt förr. Det gör jag fortfarande men på ett annat sätt. Då hade jag alltid tid, det har jag inte nu. Nu kommer sångerna som förbipasserande pappersbitar i vinden. Jag måste vara vaksam o fånga in allt som passerar. Göra verklighet av det hela så fort o effektivt jag kan. "Four Strong Winds" i lurarna nu. Vilken sång! Till svenska av U. Lundell, "Fyra Vindar". Neil Young lär ha lagt alla pengar han hade på jukeboxens "Four Strong Winds" när han var ung. Nu: Johnny Cash. Det är det som är det vackra med sångerna; dom skrivs eller plockas ner, vilket man vill o sen sjungs dom o blir till på nytt om o om igen. Sånger, mina vänner; det har varit o ska få vara vad det handlar om. Det är så vackert så.





2007-12-24

Jag sitter här om natten o i lurarna Lundells "Xavante". Fantastisk skiva! Så bra det kan bli. Ett glas vitt unnar jag mig i tystnaden, ljusstakarna lyser trofast. Så ska det vara o så är det. Jag är orakad o bilen är skitig o ingen ordning råder över huvud taget. Jag lär mig aldrig att vänja mig vid lugnet så jag plockar med sakerna hela tiden. Jag kan inte, vill inte sitta still. Jag tänker mycket på människorna som jag spelade för härom dagen på Stadsmissionen. Dom som kanske måste hålla sig nyktra för familjens skull. Det är ju ändå jul. O alla tankar då; varför denna tanke alls? Att känna sig tvungen att hålla sig nykter. Lite som att försöka andas under vatten. Men ändå där i Stadsmissionens lokaler; glädje, dans, ett varv till, alltid det sista. Det gör ont i många människor o jag tänker på dom inatt. En man - en av dom vackraste jag känner - kommer fram till mig efter gigget o hans ögon är fuktiga o han tackar mig o säger att han älskar mig. Jag älskar honom. Det är för hans skull jag sjunger o spelar. Det har det alltid varit o det kommer det alltid att vara. För dom svaga, dom som glömdes bort, dom som blir tvungna att morgon efter morgon sänka ett par tre 7,2:or för att komma på fötter igen. Det är för dom min musik är. Dom andra klarar sig alltid, men vi andra behöver denna MUSIK. Jag lämnar gigget men aldrig kvinnorna o männen därinne som vet att uppskatta en mugg gott kaffe. Existenser, ruiner, medborgare. Precis som alla andra men viktigare. Var rädd om en svagare broder eller syster! Bortse från alkoholandedräkt o övermod. Kramas! Vi ska alla dansa en dag men än är det en bit kvar. God jul alla lämnade, glömda, övergivna, trötta!





2007-12-22

Det är sent om kvällen igen o katterna stryker försiktigt runt buskarna o husen o nu drömmer alla barn redan om tomten o klapparna, om vit snö, vitt skägg; om röda julgranskulor o röda paket. Jag betraktar det hela från lite håll av nån anledning. Julen för mig känns mycket fjär. Bara för ett par år sen så tyckte jag den var toppen, men dit når den aldrig längre. Jag saknar snön, ljuset, slättförsåkningen på välvallade skidor o varm choklad o apelsiner. Nu är grått som i gråaste oktober, nu irrar folk omkring i en urvattnad illusion. Vi fick lära oss - av handlarna - att tro att julen var julklapparna o materialismens tid. O som alla såna försök blir bara aska kvar. Människan vill inte det där men hänger på idéer, nyfiken som hon är. Jul är ju faktiskt Jesu födelse. Låt oss åtminstone utbringa ett fyrfaldigt leve för denna vackra man! Låt oss se vem han är, låt oss ta oss den tiden om vi ändå ska va med. Jag har tänkt, men inte färdigt, på hur det förhåller sig. Men mina svar o tankar bevarar jag som en hemlighet härinne. Några såna måste man ha.





2007-12-12

Nu väller skräpet över en snart igen. Hur lång paus fick vi? En vecka? Knappt. idols idoga idiotiska idé är just avklarad o så tar melodifestivalen vid o fortsätter larva sig igenom land o tid. Mediabevakningen är enorm, man laddar, man bjuder på specialprogram om specialprogram, man ställer till med deltävlingar, vecka efter vecka ska man behöva drabbas av detta. Lika tungt varje år. Löpen sen om alla svek, tårar, kupper, bråk o sminkade sångfåglar som bryter ihop. Det går inte att värja sig hur gärna man än vill. O vill man det? Fick vi syn o hörsel för att lära oss att stänga av? Det kan jag inte tro. O idolpajaserna ska väl framföra sina melodifestivalbidrag, antar jag o så är cirkeln sluten. "Tänk vad många talanger vi har i Sverige som aldrig kommit fram om inte idol fanns" säger man mig. En talang vill väl inte formas genom ett billigt tv-program där föredettingar till dj:s o andra tveksamma yrkesgrupper på sitt tröttsamt löjliga manér "sågar" o "dissar" förväntansfulla kids med drömmar o visioner! En talang för mig är någon som vet att ta hand om den. Ibland händer det att jag går förbi en tv-apparat där jag kan förnimma (ett lite för vackert ord i sammanhanget, men låt gå) det där dravlet som loserjuryn håller på med o jag kan inte på nåt sätt förstå att så många människor vecka efter vecka kan asocialisera sig o tycka att där finns nånting av värde. Jag kommer ALDRIG lita på en sångare eller sångerska som inte slitit på bakgatorna i några år innan röda mattor rullas ut. Jag kommer ALDRIG lita på en sångare eller sångerska som flinar under ett regn av rosa confetti.





2007-12-07

Regn, regn, regn o ingenting är det att göra åt men det struntar jag i, det får mig att nästan ge upp resan hem från Stockholm den här eftermiddagen. Men bara nästan. Jag tar mig hem till slut. P1 kör nåt märkligt kulturspecial om B. Springsteen. Det håller mig åtminstone vaken. Det o mobilens ständiga larmande. Bilarnas lysen lyser som adventspåmminelser på E4:an, far som streck genom tillvaron o vindrutetorkarna jobbar febrilt för siktens skull o jag vill bara hem, hem, hem. Kommer hem till slut o får en dusch efter arbetspasset i Frysens stillastående luft. Telefonen fortsätter en stund, jag unnar mig ett par folknäsor, TV:n surrar, den vill jag inte bli framför, jag ser hellre in i vitmålad vägg. Jag har jobbat hårt o friskt nu ett tag, klockornas sekundvisare har enträget tickat o dygnet har befriats från struktur o slipats ner till sand, allting flyter ihop till ett tillstånd av ... ja, vaddå? Liv, antar jag, eller åtmistone variant av liv. Musiken har fått musikanter, det hela har gjorts verkligt. O nu sitter jag här om natten o grannarna släcker sina lampor o jag är en man med en sång på läpparna till slut, en sång som jag själv tror på, en sång som ingen annan har lagt i min mun, en sång som vittnar om sanning, om vem jag är o vad jag vill. Jag har verkat i myllan länge nog nu, jag har gjort mina hundår, jag har slitit för brödfödan, jag har ägnat mig åt larv o slarv för länge egentligen. Fingertoppshud har blivit till blåsor varenda sommar o dimslöjor över sjöarna har varit räddningen. Nu är det december o regn o fingertoppshuden slits o julhandel talar man om som ett begrepp o jag minns att Jesus föddes för en massa år sen. Jag är villig att sjunga lungorna tomma om människans idiotiska idéer livet ut. Var det inte nån som sa att det var det svåraste; att älska människan?