Biografi

En Bjärton på väggen bredvid altandörren som vette ut mot kärret i skogen, mot väst o mot världen. En limmad spricka i kroppen o den hade alltid hängt där. Bjärton lät ju lite lagom svenskt o trist men en dag tog jag ner den från kroken. En dag tog jag ner den från kroken; tänk om jag visste vilka konsekvenser det skulle få, vilken kärlekshistoria som skulle komma att utvecklas. Så många timmar o mor lärde mig "Pärleporten" o brorsan var snabbare än jag i ackordbytena men jag gav mig inte. Jag gav mig aldrig. Brorsan hade lite pengar o beställde snart en stålsträngad o skinande vacker gitarr från Hobbex för tvåhundra spänn. Han la av sen o jag bytte till mig Beauty of Steel mot en Yngwie Malmsteen-skiva. En av mitt livs bästa affärer. Jag spelade hela tiden o hungrade efter nya uppgifter. Mina första tonår var skalor o ackord o Iron Maiden o Dio. Flickorna skrev jag sånger om, jag umgicks inte med dom. Jag kom med i rockbandskurser på fritidsgården o på den vägen blev det. Tack för allt, Göran Nachtweij! Du gav mig dom rätta koderna. Gitarrist, gitarrist, gitarrist. O som nödlösning dom första åren även sångare. Sedan sångare för att det är så fantastiskt trevligt med ord. Att få sjunga dom, uttala dom, suga på dom, svälja dom, tappa dom, minnas dom, glömma dom. O att sedan leva dom. Kanske. Inte tvunget. Det där förstod jag först efter att ha bekantat mig med Lundell o Dylan o Springsteen. Texter o betydelsen i allt det. Ord o musik, musik o ord. Jag hade tränat mig på gitarren o jag kunde grunderna o nu kom orden in o det hela växte o blev ännu vackrare. Jag skrev en massa musik o text. Sånger. Tog ner dom, ni vet. Från luften där dom flöt omkring som fågelfjädrar i vinden. Kände mig ärad att vara utvald. Vilken ynnest! Öppnade på kranarna där livet rann o jag lät det rinna o jag lät det vara o jag skrev ur det, om det, av det, i det. O pojkar blev män o flickor blev kvinnor o pojkrum blev andra våningen i en rivningsfärdig kåk på Grönedegatan i Kisa där jag bodde ovanför Henrik Nilsson o vi drack folköl kvällarna o nätterna igenom o jag skrev ännu mer o började spela in med en skiva gnagandes nånstans i bakhuvudet. O livet gungade på i tryggheten i värmen från knastrande vedspisen o folk kom o folk gick o ibland kändes det som om man var den enda som var kvar. Det kanske jag var. O är. Den enda som är kvar med fötterna vispandes i den torra sanden o hägringar som fladdermöss runt skallen.