Augusti 2007


Arkiv

2007-08-26

Det är inte molltonarter jag förknippar med det, men det är läggningar åt det låga, det är tung, oktaverad bas o ganska sorgsna durackord, kanske i A eller C. Dom har kommit o dom har gått, jag har själv gått ibland, lämnat. Det är som det är o ofta kan jag acceptera det men ibland gör det vansinnigt ont. Försoningarna blir allt färre, vi talar inte om saken längre helt enkelt. Vi bara undrar. Undrar vad som händer o varför. O stretar vidare. Ibland misstänker jag att jag gör nånting fel, att det är nånting jag missat, inte fattat. Men jag vet inte, det kan lika gärna ligga i sakens natur, vänskap är vad vänskap är, utan hat ingen kärlek, utan mörker inget ljus. Det måste underhållas också, skötas om o tas om hand, ringas. Eller kanske inte alls. Svårt är det i alla fall att vara människa. Kanske omöjligt ibland, som Lundell sjöng. Kanske omöjligt.





2007-08-25

En ilsken hund som aldrig ger sig nafsar mig i hälarna när jag balanserar på stegen o försöker få huset ommålat. Sten för sten, bräda för bräda la jag dit själv, byggde jag för hand, sakta men säkert. Alltid med den där hunden där, den trött ilskna, den som inget vill egentligen, mer än att aldrig se det där huset färdigt. Det kommer han aldrig att få göra. Jag kommer överleva honom. Huset blir aldrig färdigt, det renoveras ständigt, förnyas ständigt. Jag sparkar loss honom o vrålar förbannat åt den att för gott försvinna. Jag vet att den aldrig gör det. När han dör kommer en annan. Nåväl, för stunden lufsar den iväg, jag sträcker mig upp o vitmålar några plankor, Cujo håller mig i schack, jag gör det lugnt o stilla som alltid. Alltid ackompanjeras man av något, tänker jag. Solen gassar. Solen är bra. Solen gör gott. Alltid ackompanjeras man av något, någon. Hunden släpper mig aldrig med blicken, han har sett varenda rörelse jag gjort dom senaste tio åren. Han morrar, har ingenting att komma med, skrämmer mig inte men finns där ändå, slö, utan vilja, bortskämd o lat. Fet. Jag blir klar, vänder ner igen o han reser sig o sträcker på sig o gäspar o lufsar fram mot mig. Nu är det lugnt, nu är arbetet på väg att avslutas, nu byggs det inte mer på det där förbannade huset. Han vänder tillbaka, lägger sig o somnar med flugorna surrandes runt skallen. Jag borde låta honom dö, tänker jag. Istället göder jag honom, det är till mig han kommer. Att låta honom dö skulle göra mig alltför ont, han har ju ändå fått mig att - om ni ursäktar uttrycket - slita hund genom åren. Utan honom där hade bygget varit löjligt självklart, byggts utan morot. Utan honom där hade inget blod spillts, inga muskler spänts, inga tårar fällts. Jag går in i huset, hämtar några korvar ur kylen, går tillbaka ut till honom o kastar korvarna framför näsan på honom o han tuggar raskt i sig. Alltid ackompanjeras man av något. Någon.





2007-08-22

I ett tidigt morgonregn, ackompanjerad av viola o vackra röster, vackert ansikte här bakom, orken är tillbaka nu efter andningsuppehållet som sommaren innebar. Har vi råd att ta oss härifrån i alla fall? Det är sant att här kan man inte leva, det stjäl ork, det är själuttorkande, det dödar vilja o lust. Ibland. Ibland inte. Det är tunga steg men - som sagt - orken är tillbaka nu, det finns fyllda förråd. Jag tänker inte sluta gå härifrån, åka härifrån, lämna dalen mellan bergen ibland för andra o för stunden viktigare varianter. Jag tänker röra på mig, skaffa mig annat att se, annat att höra, annat att röra, annat att leva. Här hostas industridammet ur lungorna o strupar o själar sköljs rena av Renat o minnesluckorna lägger sig som tunga ok eller gråa, blöta filtar över vardagen sen. Här är en verklighet att leva i o dö i, men en verklighet att med jämna o relativt täta mellanrum lämna. Perspektivet, ni vet. Det så förbannat viktiga att byta ibland. Att skaffa sig förståelse. Den är nämligen ingenting som kommer till en per automatik, den får man leta efter, det finns ett pris, ingenting för bortskämda o lata. Bortskämda o lata är dom som i sin idiotiska enfald gör andra till vad dom inte är eller nånsin varit, bortskämda o lata är dom som i sitt strävande efter ett skönare liv gör andras till en tuff kamp, bortskämda o lata är dom som aldrig vågat se in i ensamheten, tomheten, verkligheten. Bortskämda o lata är dom som inte törs, inte vill o inte försöker förändra o förändras.





2007-08-17

Jag går ut o går. Det är fredag o höst i luften klockan halv elva om aftonen o jag drar mig till minnes alla promenader jag gått om sensomrar efter somrar som varit ordentligt genomlevda o brännmärken man ådrog sig o rivsår. Jag möter en grabb på vinglig cykel o med vansinne i blicken. Det doftar svagt av fuktiga äpplen i fuktigt gräs. Eller; jag kanske bara inbillar mig, jag kanske förnimmer nånting som inte finns ännu men som komma skall. Skrikande bildäck mot asfalten, rastlösa fötter mot gaspedaler, skrattande flickor i baksätena, dunkande bilstereos. Jag möter en barfotatjej springandes med skorna i handen, jag antar att hon är på väg mot tåget, härifrån, bort från sommaren, den regniga. Dom stulna drömmarnas sommar. Spring fort härifrån! Men glöm inte skorna, tappa inte skorna, du kommer behöva dom i vinter! Jag hör hur festen pågår fortfarande i huset där jag bodde en gång. Det gläder mig! Jag går förbi o fönstren står på vid gavel o det skriks o röks o genomlevs på sitt sätt, antar jag. Backen ner mot byn sen o klungor av unga o mopedavgaserna ligger tunga. Jag går vidare hemåt o på bron över ån ser jag hur människorna reser sig för att gå efter en kväll på wärdshuset, det stora gamla tunga huset. En gång i tiden ångade det om det huset, imman dröp på insidan av fönstren, det var dit man gick, det var därifrån man tjoande o tjimmande gick hem för mer fest. Det var i dom logerna man lärde sig koderna, språket, mönstren, rörelserna. Jag går hem o den vingliga cykeln ligger slarvigt slängd vid ytterdörren.