Blogg


Arkiv

2011.04.16

Jag har så starka minnen av vita tangenter som sakta sjönk under dom där vackra fingrarna. Jag kom på det härom dan o återkallade alltihop inom loppet av nån sekund. Kan det ha varit fröken Haglund som stod för musiken? Det kan ha varit fröken Haglund, denna underbara kvinna! En av riktigt få i barndomen som gjorde gott intryck på mig. Jag träffade henne förresten förra sommaren, som hastigast, vi stötte ihop i dörren till en matbutik. Jag borde ha sagt vad hon kommit att betyda. Det hann jag inte. Hon var på väg. Jag var på väg. Innan det mötet måste det ha varit drygt tjugo år sen. Jag minns att jag beundrade hennes kvinnlighet. Hon förhöll sig till sig själv på ett så avslappnat självklart sätt. Åtminstone då, för drygt tjugo år sen. När jag mötte henne i dörren till mataffären härom året hann jag aldrig riktigt lägga märke till huruvida den där självklara kvinnligheten fanns kvar. Dock har jag en känsla av att sånt inte brukar försvinna med åren, snarare tilltaga. Anyway; jag minns ju inte ens om det var fröken Haglunds händer jag såg spela så ödmjukt på dom där tangenterna, jag kanske helt är ute o cyklar. Det enda jag med säkerhet kan anta är att min bild av kvinnlighet skapades redan då, i sexan nån gång, när jag var tolv bast. För visst finns manligt o kvinnligt. Vad som än påstås vill jag tro det, vill jag stundom tröstas av den tanken. Det har slitits i det där o det har dragits, men för mig är det vad det är efter vad som hände under skolgången. Åtminstone delvis. Jag hade dessutom nöjet att - som referens - bekanta mig med ett antal mindre trevliga kvinnor. Jag ryser vid blotta tanken på vissa av dom. En gick med stora, klumpiga, klantiga steg genom tillvaron o var en pest var hon än drog fram. En annan valde det manhaftiga; jeansen med lite häng o skäggstubb. Inte heller männen var vid den här tiden nånting att ha. Jag måste ha utstrålat nåt. Jag minns att jag fick stryk av ett gäng lärare genom skolgången. Jag måste som sagt ha utstrålat nåt. Vissa vill fortfarande ge mig stryk efter vad jag kan förstå. Jag kan bara säga: Try me!

Jag minns speciellt en sadistisk lärare, med initialer som påminner om ett fredsorgan, men som stod för nåt helt annat. Han tryckte ner den svage, han var en feg vekling o är fortfarande även om han numera är pensionär. Jag kan aldrig riktigt släppa hans dumhet. På en gymnastiklektion en gång satte han en knytnäve i magen på mig innan han gav mig en örfil. Jag var oskyldig - jag har inga bekymmer med att bekänna skuld ifall den ligger på mig - den här gången var jag oskyldig. Jag gick därifrån o ut i omklädningsrummet. Jag satt där, kanske grät jag, jag minns inte, men jag minns att jag övervägde att gå tillbaka in. En skolkamrat kom o gjorde mig sällskap o sa att jag skulle gå därifrån, men det fanns nån plikttrohet som spökade i mig. Jag ville inte bara dra. Jag vågade inte bara dra. Jag gjorde det till slut ändå o dumfan kontaktades hemifrån på nåt sätt o nån tunn ursäkt levererades. Avskyn har funnits sen dess, mot honom o mot alla idioter som trycker ner svaga o utnyttjar sin maktposition.

O så har det föreslagits för mig att jag ska ställa upp i Idol o Talang. Vad är det man missat? Musiken - min frihet, min pärla, mitt liv - skulle jag leverera den framför Sveriges tommaste själ Bert Karlsson så att han skulle få hissa eller dissa mig?
Never.
In.
My.
Life.

För mig är musiken slaget jag aldrig gav tillbaka. För mig är musiken tangenterna som sjunker mot pianots trä. För mig är musiken kontemplation, slutna ögon. För mig är musik svaret på "klipp dig o skaffa dig ett jobb". För mig är musik hemkomst, bortgång, liv, död, ett saftigt, svalt äpple tidigt om hösten. För mig är musik det sista glaset öl på den sista sjaskiga krogen. För mig är musik känslan av en underdelning som aldrig hörs. För mig är musik förhållandet mellan hastigheten på roterandet hos diskanten o basen i ett Leslie 760. För mig är musik det köttiga tuggandet från en hihat som driver framåt som en isbrytare på speed. Musik är nya Phosphor Bronze-strängar på en svårt sargad Seagull. Musik är den trevande första dansen på lokala haket när baskaggen dunkar i bröstet o förväntningarna hänger stora som fullmånar. Musik för mig är ett munspel dränkt i ett enormt reverb; en mandolin som knäar under en galen kompressor; en virveltrumma som smäller o låter o larmar o gör sig till innan den bottnar i 250 Hz o som smakar trä o plåt på samma gång; en elgitarr en halvton ner som twangar som en perfekt stekt ryggbiff långt bak i käken. Musik för mig är allt annat än det förbannade larvet dom svassar omkring med på bästa sändningstid i televisionen.
För mig är musik: Allvar.
Först därifrån kan det bli roligt.

Så, fröken Haglund - tack för din varma, väna kvinnlighet, din vänlighet o din förmåga att se läget som det var.
Mister Kessler - fuck you!