April 2008


Arkiv

2008-04-27

Vaknade imorse o var inte helt överens med vare sig mig själv eller morgonen eller världen. Dock gjorde Daniel Lanois - som intervjuades i TV 4:s Nyhetsmorgon - att det hela blev en aning finare. Vilken man! En sann hjälte, en ros bland tistlar, en man som använde sin pedal steel guitar i meditativt syfte. Ska jag också göra en dag! Han satt där i U2:s studio o berättade en massa intressanta saker, som att han lärde sig melodierna av sin far som spelade fiol, harmonierna o inspelningstekniken genom kristna, utländska, turnerande kör-kvartetter som stopped by hos hans morsa när han passade på att spela in dom. Det blev ett par hundra gospel-plattor inspelade i källaren redan under tonåren. Han jämförde en studio-session med människor som närmar sig varandra på gatan o hur dom håller åt varsitt håll. Jag ryser! Jag skulle hemskt gärna vilja låta någon av alla mina drömda plattor produceras av denne gentleman.

Scarlett Johansson sitter i sitt hotellfönster med benen tätt mot kroppen. Hakan vilande mot knäna, hon tvekar på sitt äktenskap o ler åt tanken med blicken ut över Tokyos ilskna bromsljus. Jag sitter med datorn i knät o tvekar inte på nåt äktenskap. Ser ej heller ut över nån miljonstad. Ser ut över en industriort, en sjö en frisk aprilkväll. Lyssnar på Lanois o Willie Nelson. Jag håller båda dessa herrar mycket högt. Willie Nelson har släppt en fantastisk platta i år, i februari; "Moment Of Forever". Köp den! Han är sjuttiofem bast gammal o sjunger med en passion som mycket få ens kommer i närheten av. Hans flätor är väl grånade nu o hans fighter för bönderna kanske inte är fullt så vilda som dom var, men han är hjälten. Johnny Cash är borta, Waylon Jennings också. Willie Nelson är kvar o lär väl jobba sig ner i graven med sin vackra nylon-acke. Önskar att jag kunde se honom när han kommer till Sverige men jag vet inte om jag vill. "Moments Of Forever" är så stark att jag misstänker känsla av antiklimax live. Jag vågar inte helt enkelt.

Har rullat runt på MySpace en stund nu o förfäras över attityd, attityd, attityd. Nerv, närvaro, känsla verkar sekundärt. Så synd, så synd! Ta av dessa trånga kläder, dom gör inget annat än kväver det enorma, det vackra. Ta av dessa kläder som Daniel Lanois gjort. Spela på dessa strängar i meditativt syfte eller bara för sakens skull. Eller för att du vill lära dig nåt nytt.





2008-04-25

Läser intervju med Charles Bukowski i ett nummer av Schlager från oktober ´82 eller möjligen ´83. Jag köpte den via Tradera för sjuttio futtiga spänn. Samtidigt rullar lättsamma Notting Hill på burken o ljus lager nerför min strupe. Vårvärmens o solens hetta doftar ljuvligt i skinnet ännu o jag sitter vaken nu mest för att behålla detta högtryck. Det var soligt när det mörknade. Det är alltid soligt ovan molnen. Men här är jag, under molnen, o jag längtar till en tid som försvann. Som alla tider försvunnit genom alla tider. Det var enklare förr, så har dom flesta tyckt. 1983 gjorde man reklam för Sony Freesyle; "Stereon som ryms i fickan". Nu ryms hela min skivsamling om fem hundra skivor på ett minne stort som ett läppstift. O det underlättar ju, men gör ju i sanning inte saken lättare. Musiken blir mer av en slit o släng-vara. Det är problemfritt att få, att skaffa, att göra o att lyssna på musik. Så nu sitter jag där med femtusen låtar på mitt läppstiftstora USB-minne o zappar fram fram fram fram fram för att inga uppoffringar gjorts för att få ta del av allt det där. O folk laddar hem musik helt ohämmat. Vissa idioter laddar hem musik o tjänar pengar på att bränna ut det på skiva. Tar betalt för andras slit o släp som det innebär att skriva dessa sånger, skaffa dessa musiker, fånga dessa nerver. Vissa idioter är väl helt enkelt blinda o lär väl få sitt straff en dag. O jag sitter med min Schlager-blaska från ´82 eller möjligen ´83 o hamnar mitt bland LP-listor o Thåströms enormt vackra ansikte o freestyle-reklam o en Bukowski fortfarande vid liv. Kanske framförallt det; Bukowski var vid liv o sa:
- Blir jag åtti skulle det reta gallfeber på en jävla massa folk!
Riktigt så gammal blev han aldrig men dock 74. Hans farmor lovade att överleva hela bunten. Det gjorde hon också. Nästan. Dock inte Charles. Det var han som överlevde dom jävlarna! En skål för C.B. ikväll! En skål för blodgivande orden, levande prosan, sjungande texterna! En skål för ett liv inte i onödan!
O tidningen prasslar o doftar o har vackert gulnat o jag bläddrar mig igenom den, fram o tillbaka. O jag minns alla tidningar jag var redaktör för i unga år, när jag var tolv, tretton o Charles Bukowski var 68, 69 nånstans o på andra sidan Atlanten. Jag klippte ur från OKEJ det som jag tyckte var viktigt o gjorde en egen tidning o skaffade prenumeranter. O vårbäckarnas doft minns jag mycket väl när jag tröttnade på skrivbordstjänsten. Vi dämde upp den o fick oss en egen liten sjö brevid stenen under den mäktiga tallen i kärret där vi lekte, fortfarande på den trygga sidan stora vägen. Vi gick över den en dag o en oskuld togs o kriget var ett faktum, ett ont, hemskt faktum. Vi krigade i skogen på andra sidan vägen med granngatans pojkar o jag vet inte om det gjorde oss till män, men män blev vi till slut ändå o krig krigas ännu.

O så lite Charles B. mot slutet av försommardagen:
- Det man skriver är sig självt tillräckligt.
God natt!





2008-04-19

Det finns perioder i livet mer minnesvärda än andra. O en del som man minns mycket väl fast man helst vill glömma dom av en eller annan anledning. Det svider i ögonen ikväll när jag tänker på Danny Federici som gick ur tiden i torsdags o ingen mer än jag vet vad han gjorde för mig ´99 när inget annat fanns att tro på än E Street. Han är i himmelen nu o jammar med dom andra o det blir alltmer ensamt här nere, men det är väl så det är. Det där året - ´99 - var ett av ett antal på det följande rätt låga år med allt vad det innebär av medicinering i dom mest märkliga former. Jag var i balans nån gång då o då när ljuset föll rätt. Ett tag var min enda tröst E Street Band o B. Springteens live-DVD från N.Y. City. Jag somnade alltid till den där DVD:n o för mig själv var jag tillsammans med mina döende drömmar. O Bruce o E Street. O vårarna o höstarna o vintrarna o somrarna kom o gick men Danny Federici o dom andra visade på ett alternativ, en annan väg, en väg som rockade hårdare än dekigheten, degigheten. En väg som innebär: Arbete. Fokus. O den vägen valde jag till sist. O det är jag ett antal människor evigt tacksam för. Bland andra just herr Federici; vila i frid!





2008-04-10

Ny månad är här. April, till o med o inget är skrivet här ännu. Jag skyller inte på nåt speciellt o behöver ju inte göra det heller. Det är kallt den här morgonen, men högt o klart. Lättandat. Dimma där nere över sjön o det ska bli varmare i ett par dagar nu innan bakslaget med blötsnö kommer på söndag igen. Aprilasnö är fåragö, sägs det. Då får vi hoppas på grönska i nästa vecka. Det har konserterats sen sist. Det har varit fantastiskt att få möta magin som bor i luften, att få fånga in den, att få rå om den, att få förstå den. Den är lätt att slarva bort. Den har nämligen en papegoja på axeln som ständigt ljuger om sakers förhållande, till exempel det att en succé är given bara för att det är slutsålt o mycket folk. En annan är att den kraxar om att man alltid ska försöka upprepa en succé. Det går nämligen aldrig. Den gapar högt o vilt om att DU ska göra vad DOM vill. Det ska DU aldrig göra. Det kan DOM göra. DU gör ju det här för att DU vet hur DU vill att det ska göras. Anyway, den där magin bollades försiktigt runt på scenen o vi fick den där hesa papegojan tyst. Sångerna sjöngs så bra dom kunde sjungas, spelades så bra dom kunde spelas. Jag fick äran att möta några för mig nya musikanter av rang, herrar med ett synnerligen utvecklat känsloliv, åtminstone om man lyssnade o kände vad som hände.

Nu är här lugn från estraderna ett tag med andra planer så länge. Jag ruvar på mina ägg o ser frosten försvinna från tegeltaken om morgonen o hör kajorna o kråkorna o skatorna kraxa o flaxa o böka runt på skorstenen. Solen försöker tränga igenom sjok av dimma o ett mjukt o varsamt ljus infinner sig. En svensk vimpel hänger från en stolt flaggstång o bildar en symbolisk silhuett mot horisonten. Snart är det sommar. O jag har balkong.